Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Den kroniska ententen - Historiens paralleller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 DAGENS FRÅGOR
eller för senfärdiga — Sverige sålunda ej medräknat — med framgång
hävda sina krav på modifikationer i en författning, som faktiskt
påtvingas dem utan deras hörande. Åt framtiden blir det sedan
förbehållet att av denna nya heliga allians, vilken väl lika litet som
Alexander I:s och Metternichs blir något evighetsverk, göra ett
verkligt folkens förbund. I närvarande stund förmå däremot de smärre
staterna ens med de logiskt mest obestridliga argument endast föga
ändra i vad maktfredens män bestämt, och sannolikt våga de ej
heller göra några kraftigare försök därtill. Profeten Jesaja skrev
om sin tids mäktigaste härskare, Assurs konung, att han i sin
stolthet sade: »Såsom man hopsamlar övergivna ägg, så hopsamlar
Jag jordens alla länder; ingen fanns, som rörde vingen eller öppnade
näbben till något ljud.» Men också Assurs välde såg sina dagars ända,
Aldrig har Europa ägt och troligen får det ej
heller tillbaka ett så ojämförligt tillfälle att skapa
en fast organisation för freden som det som erbjöd sig år 1814 —
så lyder en sats, som gång efter annan formulerats i den historiska
litteraturen från tiden före det sista kriget, väldigare än de
napoleonska. Lika ofta har det blivit sagt, att tillfället då försummades
eller förfuskades, ett irreparabile fatum, som näppeligen någonsin
skulle låta sig bota, eftersom så storslagna konjunkturer svårligen
tilläto en upprepning. Vi veta nu, att spådomen slagit fel,
åtminstone i den mån man tänker på förutsättningarna: den
söndersprängande kraften hos omvälvningarna, som påkallar det samtidiga
upptagandet av alla problem, de efter lugn trånande folkens
pacifistiska känslobotten, de ledande statsmännens medvetande om att
man fordrar av dem att de b37gga för framtiden. Men däremot veta
vi icke ännu, om den pågående fredskongressen skall förstå nyttja
dagen lyckligare än dess föregångare för drygt hundra år sedan.
Mången tror sig visserligen skåda hoppets regnbåge i skyn. Mången
gjorde detsamma det år, då kongressen i Wien samlades.
Kongressen i Wien åtnjuter icke det bästa anseende. Som
rättmätigt är, dömer eftervärlden den efter dess frukter och icke efter
dess eget vitsord om sig själv, ty det var högst förträffligt. Ingen
lär uppstå för att försvara den heliga alliansens vanryktade system
eller det dåvarande stormaktsblockets politiska förmynderskap för
vår världsdel under kongress- och interventionsprincipens segertid,
innan friskare luftströmmar spolades in i staternas kvava samkväm.
Avslutningstexten står icke i harmoni med ingångsspråket. Också
den tidens statsmän hade avlagt stolta löften vid de officiösa B
råge-bägarna, och orätt handlar man, orn man frånkänner orden allt
allvar. Åtminstone är det ännu för tidigt att vindicera ett mindre mått
av uppriktighet åt de talesätt, som då nyttjades för att tillfredsställa
tidens eget behov, än åt motsvarigheterna från våra egna dagar. Ty
tonfall och uttryckssätt antyda rent fonetiskt alldeles samma
känsloskala, och vår generation är nog icke den första, som doppat
diplomatiens penna i tidsstämningarnas röda bläck.
Historiens
paralleller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
