Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 10. 3. 1919 - Den norska regeringskrisens karusell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 151
aliseringen av industrien och bankväsendet. Inför denna
program-maliska ståndaktighet gåvo både högern och vänstern upp försöket.
Den stora huvudfrågan, valreformen, hade snarare mörknat än ljusnat?
sedan det däri mest intresserade partiet med doktrinär benhårdhet
vägrat att praktiskt befordra sin sak.
Fem eller sex dagar hade gått från krisens utbrott, och läget var
tämligen förvirrat. Man talade om borgerlig samlingsregering och
om regering av män utanför stortinget; hade ej Knudsen och
Lövland varit outsiders, när de 1905 inträdde i Michelsens ministär?
Intresset för själva huvudstriden distraherades genom livfulla
sidospel. Nansen, Norges underhandlare med Amerika förra våren, drog
i fält mot utrikesminister Ihlen och förekastade honom att vara illa
sedd av de segrande makterna. Därur utspann sig en serie upprörda
repliker och inlägg. Angreppet på Ihlen har naturligtvis sin
bakgrund i de nu allt större utsikterna för Gunnar Knudsen och hans
kolleger att hålla sig kvar. Ropet växte på den »starke mannen».
Man nämnde Michelsen, Nansen, Hagerup, Konow, men framför allt
Michelsen, som nu snart tolv år stått utanför den aktiva politiken.
Han hade under kriget gjort sig känd som tyskvän men förordades
dock kanske livligast av den starkt ententefärgade, Ihlen
bekämpande Tidens Tegn. Och Michelsen framträdde på den publicistiska
arenan. Hans budskap hälsades på många håll som det förlösande
ordet. Krigsårens lärdomar hade, förklarade han i en insändare i
pressen, på många punkter radikaliserat hans politiska åskådning.
Närmare uttalade han sig ej i detta stycke; vad han ville, det var
ett begränsat regeringsprogram med rättfärdig valreform och snara
nyval som centrala direktiv. Ett sådant arbetsprogram hade nog ej
flerlal i stortinget, tillade han, och hans namn borde därför utgå ur
diskussionen.
Motsatsen blev fallet. Efter socialisternas besked hade Tveiten
anmält sin passivitet, Halvorsen hade på nytt tillkallats och till
vänstern riktat en uppfordran att medverka i en borgerlig regering. Men
vänstern anmälde på de lösaste grunder förhinder: »den politiska
grundåskådningen» hettes nämligen lägga hinder i vägen. Man kan med
skäl fråga sig, om det parti, vars mäktiga bondeelement i åtskilligt torde
stå till höger om högern, sannfärdigt kan tala så, helst efter en
dryftning med socialdemokraterna, som väl skulle vara allvarligt
menad. Nu var emellertid rådlösheten allmän. Då nämnde
Halvorsen Michelsen, och denne ankom den 14 februari till Kristiania,
tillkallad av konungen. Redan följande dag var del klart, att han
måste uppge värvet. Vänsterns tvetydiga hållning till valreformen
och högerns oklara ståndpunkt till kravet på stortingsupplösning och
nya val redan 1919 neutraliserade Michelsens ansträngningar, och
hans upplrädande blev ett intermezzo.
Nu stod Gunnar Knudsen som segrare på skansen. Hans
motståndare förebrå honom att hela tiden ha länkat spelet i åsyftad
riktning, och kanske förhåller det sig så: det kan ju vara bra att
ha övertygat sina vederparter om äventyrligheterna av att ställa till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
