Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Pariskonferensens teori och praktik. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARISKONFERENSENS TEORI OCH PRAKTIK 179
att under pågående kompromisser mer än en gång förlora sig
i »uppgörelser mellan ^rivaler och antagonister» bland segrarna
— på de besegrades bekostnad.
De här ovan anförda exemplen — några på redan fattade
beslut, andra på krav, som med stor utsikt till framgång ha
framställts — gälla allenast de territoriella regleringarna. De
skulle kunna ökas med många andra, även från övriga
områden av fredsarbetet, men de torde vara tillräckligt många och
belysande för att visa, hurusom Pariskonferensen i praktiken
tyckes hålla på att slå hål på ett flertal bland de i november
1918 som fredsgrundval i förpliktande form avtalade
Wilson-grundsatserna. Grundorsaken härtill ligger i öppen dag: dessa
nya principer ha att kämpa med en äldre, av Wilson ofta
vältaligt »diskrediterad» programtes, som i den amerikanska
inrikespolitiken av senator Marcy en gång helt krasst
formulerades sålunda: »åt segraren bytet», to the victors the spoils. Denne
gamle välbekante fiende möter den idealistiske presidenten nu
även på europeisk mark. Dess värre förefaller det, trots
Wilsons ljusa tro på motsatsen, som om denna princip jämte »det
gamla spelet om maktbalansen» skulle visa sig i stånd att med
segrarens rätt i viktiga delar förvandla det grundläggande
avtalet från november 1918 till rätt och slätt — en papperslapp,
a scrap of paper. I så fall kommer nog också denna
fredskonferens att i enlighet med Wilsons tidigare varning »skapa
nya eller permanisera gamla element av tvedräkt och
antagonism» — enligt hans eget vittnesbörd till stor framtidsfara för
»Europas och följaktligen världens fred».
1. maj 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
