Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Det levande förflutna. Av Axel Boëthius - John Landquist: Det levande förflutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
DET LEVANDE FÖRFLUTNA
En kritiker i Dagens Nyheter ägnar den rad »betraktelser» över
kulturella frågor, som d:r Landquist nyligen utgivit under titeln Det
levande förflutna en utförlig granskning. Med utgångspunkt från
essayn Pessimismen och tiden rullar han upp bokens intressanta innehåll
— dess uppsatser om Nathan Söderblom, Carl Lindhagen, dess studier
över Bertrand Russel, Walther Rathenau, Thorkild Gravlund, Luther,
Bergson och de politiska partierna, dess meditation över Gustaf
Fröding — tager antydnings vi s ställning till d:r Landquists Bergsonianism
och skärskådar hans kulturpolitiska inlägg mot bakgrunden av den.
tills han slutligen med en affekterat medlidsam grimas stannar inför
de inlägg i dagens frågor, som d:r Landquist betonat genom att ställa
dem främst i sin mångsidiga bok: artiklarna Det fria Finland, Ellen
Key och petitionen, Finland och svensk vänster, Tal vid hedersfesten
lör Svenska Brigaden 29 april 1918. När recensenten »upptäckt» dessa
uttalanden från fjolårets ansvarstunga kristid för svensk kultur i
djupaste, vidsträcktaste mening, utbrister han:
Att tidsrealitetens främsta svenska förkämpe ägde så ringa sinne för
tidsrealiteterna! Detta är idel fjärilar, små varelser i gult och blått, ganska vackra
visserligen — men aningslöst fladdrande kring under åskmoln. Vern har
hjärta att jaga dem? Deras lott tycks i alla fall så tragisk.
Och dessa ord, så betecknande för sin auktors förmåga att förstå en
med lidelse buren tanke, rikta sig mot en uppfattning som i följande
rader fått sitt mest samlade uttryck:
»Finlands sak är ett för överväldigande svenskt intresse för att kunna
bli en partisak . . . Skulle något svenskt parti fatta beslutet att eliminera
Finland ur sin intressesfär, så mycket sämre för detta. En svensk
politiker som icke ser och räknar med Finlands plats i svenska nationens
hjärta förtjänar icke namnet; han förblir en outsider, utan rot i
nationens andliga liv . . . Finland heter den svenska politiska idealismens
föremål. Finland är. . . den enda levande erinring om en politisk
mission svenskar utfört på jorden. När allt kommer till allt, är det
finska krig, som nu föres, en fortsättning och ett upptagande av det
krig, som i freden i Fredrikshamn fick sitt bedrövliga slut. Låta vi nu
Finland förloras för andra gången, utan att ha vågat skänka det något
stöd, blir det sedan icke roligt att leva i Sverige. Skammen av Finlands
första förlust har grämt och försvagat oss under ett århundrade. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
