Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 10. 5. 1919 - Första-kammarproblemet och demokratiens allmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 213
Har nu denna rapida omdaning varit nödvändig? Var den en
oundgänglig inbetalning vid de allmänna affärernas stora clearing eller var
den kanske rätt och slätt den sista feta krigskonjunktur vinsten?
Frågorna må stå där, fastän det ej gagnar till mycket att diskutera dem.
På framtiden får det hänskjutas att riktigt värdera den statskonst,
som ledde till fjolårets författningsuppgörelse. Nuet måste rikta all sin
uppmärksamhet på den ofrånkomliga konsekvensen, att någon första
kammare icke mera skall finnas i vårt land. Vi få icke två
karaktär-skilda kammare utan en dubbelrepresentation och ärendenas
dubbelbehandling. Möjligen kan detta ha med sig det allmängiltiga goda, som
följer därav, att två par ögon se bättre än ett, men detta kommer att
gälla allenast i neutrala saker, av mindre vikt. Vid de stora affärerna,
när partiintressen äro med i spelet, skall skillnaden mellan kamrarnas
hållning bli den hårfinast tänkbara. Tydligen är det så de nu
härskande vilja ha det: det får icke finnas någon skranka mot demokratiens
allting överflyglande envåldsmakt.
Möjligen funnes det även nu en utväg att bevara en principiellt
annan typ för första kammaren, om man nämligen hos oss ville
acceptera likartade grunder för sammansättningen, som den
nordamerikanska republiken har för sin senat. En kammare, där alla valkretsar,
oavsett folkmängden, hade samma fåtaliga representation — två för
landstingsområdet hos oss liksom för den enskilda staten i U. S. A. —
skulle ovillkorligen få en ganska hög genomsnittskvalitet. Där bleve
mycket ringa plats för de små lokala äregirigheter, som nu skola
soula-geras, och där behövdes ej alls några blindpipor i orgelverket för att
fylla utrymmet. Förändringen vore radikal, ty den skulle omstörta
mycket av riksdagsarbetets hävdvunna former, vilket visserligen i sig
kanske vore en ganska måttlig förlust. Men vad värre är, den stöter
för huvudet den hos oss fastvuxna fördomen, att representationen måste
stå i bestämd relation till befolkningstalet. Det må anföras aldrig så goda
grunder för, att alla enhetliga förvaltningsområden likställigt företrädas
— bara den tanken, att Gottlands 60 och Norrbottens 170 tusenden
skulle £å lika många representanter som Stockholms 400,000 och
Malmöhus läns halva miljon, är så kåttersk, att håren resa sig på alla sant
svenska huvuden. Resultatet må bli hur dåligt som helst, men
siffermässig s. k. rättvisa måste det vara.
Som det alltså står, är första kammaren förlorad, icke blott för
högerpartiet utan för landet och folket. Den garanti, som vår författning
i likhet med snart sagt alla under något lugna förhållanden tillkomna
statsskick sökt skapa mot ensidig maktkoncentration och därav följande
maktmissbruk, är borta och skall vara borta. Erfarenhet och
eftertanke säga enstämmigt, att detta icke är hälsosamt; de, som ännu icke
hunnit fram till den uppfattningen, få nog i sinom tid tillfälle att med
mognare reflexion filosofera över folkväldets vanskligheter. Därför
vore det skäl att så gott först som sist taga under allvarlig omprövning,
vilka garantier demokratien själv kan bära inom sig till skydd mot
maktens berusande verkningar. Vore ett referendum lösningen, eller
kan någon annan bjudas? Frågan är av största vikt och kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
