Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Shantung. En återblick på Japans politik i Kina 1914—1919. Av Carl G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHANTUNG 311
förstått att begagna sig av detta Kinas svaghetstillstånd. Yuan
Shih-kais bägge närmaste efterföljare som presidenter voro långt
ifrån vuxna sitt höga ämbete. Den förste, Li Yuan-hung, var
nog en i grund och botten välmenande man men allt för svag
för denna onda tid, medan den andre, Feng Kuo-chang, ej ens
har snällhetens försonande skimmer över sig. Det dröjde ej
heller länge, innan japanerna insågo, att med sådana styresmän
i spetsen för Kina kunde de vinna sitt mål på ett betydligt
enklare och behagligare sätt än genom ultimata och krigshot.
Det var helt enkelt att, ockrande på kinesernas kända
national-synd »sg«eeze’n», låna dem pengar, men mot goda säkerheter i
olika slags koncessioner och ty åtföljande direkt inflytande på
hela administrationen. Och det börjades en kampanj, som gick
ut på intet mindre än att köpa hela Kina eller åtminstone allt
det värdefulla i Kina. Köparen var alltid den japanska staten,
mer eller mindre väl maskerad genom en eller annan bank
— säljare var antingen det kinesiska finansministeriet eller en
provinsguvernör, som kommit på den luminösa idéen att operera
på egen hand med sin provins’ finanser. Pengarna lånades
alltid under en eller annan lämplig förevändning — att bygga
en järnväg, att plantera skog, att rensa upp den stora kanalen,
att inlösa dåliga papperspengar m. m. sådant. Men i regel
torde en mycket liten procent av lånen använts till dessa
utmärkta ändamål. Största delen har säkerligen hamnat hos de
få utvalda som voro betrodda med lånetransaktionen, en mindre
del hos de otaliga mellanhänder, som hade att transportera dem
till det officiellt utpekade ändamålet, och återstoden, om det
var någon, användes i bästa fall till en alltid ofullbordad
begynnelse av företaget. Men säkerheten var alltid fullgod och i
regel minst tiodubbel.
Jag har framför mig en lista över dessa lån under åren 1915
—18. Kanske en liten axplockning kunde intressera. Så här
ser den ut:
1915. Yokohama Specie Bank till Kommunikationsministeriet i Peking för
byggande av Ghengchiatun-Supinkai järnvägen: yen 5,000,000 (fortfarande
obyggd).
1915. Till provinsen Kwangtung för diverse utgifter: yen 1,500,000.
1917. Konsortium av japanska banker till Kinas Bank of Communications
för inlösning av sedlar: yen 5,000,000. Säkerhet i bankens aktier och med
rättighet för japanerna att tillsätta en »rådgivare» i banken. (Sedlarna äro
fortfarande nere i 60 %).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
