Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Shantung. En återblick på Japans politik i Kina 1914—1919. Av Carl G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landet, vilken småningom resulterade i en »fredskonferens» i
Shanghai. Men han lyckades ej att göra en sak, som väl borde
varit hans första plikt: att utrota det japanska inflytandet i
hans eget kabinett. Han fick visserligen nya ministrar, men
den ende som satt kvar från det gamla, ansedd som
oumbärlig, var just själen i det japanska partiet, Tsao Ju-lin! Och det
dröjde därför ej länge, innan man började inse, att det ännu
var en lång väg att gå, till dess en verkligt ny och bättre tid
skulle randas för Kina.
En av den nye presidentens första åtgärder var att sända den
kinesiska delegationen till Versailles. Hans personval härvidlag
var nog säkerligen mycket lyckligt. Till delegationens chef
utnämndes utrikesministern, Lou Tseng Hsi-ang. Han är
säkerligen Kinas mest rutinerade diplomat och förenar i sin mycket
sympatiska personlighet de bästa karaktärsdragen hos den ideelle
kinesiske gentlemannen med en vidsträckt kännedom om
västerlandet. Hans båda närmaste medhjälpare Ku Wei-chun, bättre
känd i utländska kretsar under namnet Wellington Koo, och
Wang Cheng-ting (= C. T. Wang) äro båda värdiga
representanter för det bästa av det nya Kina. Att deras mission så
sorgligt misslyckats har med säkerhet ej varit deras fel.
De började genast att söka upplysa Europas och Amerikas
alla ledande statsmän och press om den behandling Kina varit
utsatt för av sin mäktige granne, och hur föga den
harmonierade med de höga ideal som nu överallt proklamerades skola
följas i den nya världsordning som Versailles-konferensen skulle
grundlägga. Och att börja med såg det mycket hoppfullt ut
för Kina. Pressen hade idel lovord för de delegerades modiga
uppträdande och deras avslöjande av Japans metoder. Men allt
för snart insåg man, att Japan ej komme att ge sig utan strid
utan i stället utveckla all sin makt och sitt inflytande så i Paris
som i Peking för att behålla rovet. Det första slaget kom i
form av en framställning från japanske ministern i Peking till
regeringen, som gick ut på intet mindre än att de kinesiska
delegerade i Versailles borde tillhållas att hålla tyst i fråga
om de hemliga traktaterna. Vad som senare inträffade
därstädes, är väl, antar jag, bättre känt i Sverige än för mig.
Hur Wilson hela tiden sökte att hålla på sina ursprungliga,
ideella fredsvillkor och i och med detsamma hjälpa Kina, samt
hur han till sist måste ge vika för Englands och Frankrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
