- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Nionde årgången. 1919 /
370

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Platon och samhället. Av Karl Thunell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

370 LITTERATUR

Platon såg i viss mån saken på ett annat sätt. Han trodde väl icke
på sitt förslags fullständiga och omedelbara realisering, men han var
säker orn att ha slagit in på rätt väg, och han väntade, att hans
förslag skulle tagas upp till prövning och försökas, varvid han till
och med erbjuder sitt eget bistånd. Men han hade intet att säga
om tidens egna brännande problem, än mer: ingenstädes ha hans
verk rönt inverkan av händelserna efter »konungsfreden» 386, där dock
så egendomliga företeelser finnas som andra attiska sjöförbundet och
Thebes storhet under Epameinondas (om detta senare har han blott
en förutsägelse ex eventu i Lagarna). Akademien hade kommit
Platon att förlora kontakten med samtiden. Han blev med rätta
sviken i sina förväntningar och stannade vid sin lärarverksamhet.

Hans stolta och bittra känsla att vara en främling i samhället har
fått ett egenartat uttryck i hans produktion. År 369 blev hans vän
Theaitetos dödligt sårad i korinthiska kriget, och till hans minne
skrev Platon den dialog, som bär hans namn. I dess
kunskapsteoretiska undersökning har Platon oförmedlat inlagt en episod, där han
i lidelsefulla ord skildrar filosofens okunnighet i världsliga ting (»han
vet icke ens, att han icke vet det») och däremot ställer hans
förmåga att obehindrat vistas i den höga sfär, där andra känna svindel.
Men även detta var blott en station på vägen. År 367, innan han
ännu lagt sista handen vid Theaitetos, kallades han som
statsför-bättrare till Syrakusai, där hans vän Dion, svåger till den döde
tyrannen Dionysios I, nu som förmyndare för dennes son, Dionysios
II, trodde sig i stånd att med Platons hjälp uträtta stora ting.
Platon berättar i sjunde brevet, att Dion framhållit situationen som den
bästa tänkbara för åvägabringandet av föreningen av filosof och
härskare. »Och då jag alltså tvekande tänkte på huruvida jag borde
fara eller ej, övervägde skälen för att resa; om man någonsin skulle
försöka att förverkliga tankarna om stat och lagar, borde det göras
nu. Ty om jag blott kunde övertyga en, skulle jag därmed föra allt
till ett lyckligt slut. I denna dristiga sinnesstämning avseglade jag
hemifrån.»

Från denna punkt är utvecklingen välbekant. Försöket lyckades
icke men misslyckades i Platons ögon ej heller. Dion
landsförvisa-des av tyrannen, och år 365 lämnade även Platon denne, dock utan
ovänskap och med löfte att återvända. Han återtog sin verksamhet
i akademien och kunde nu ostört tillsammans med Dion dryfta den
författning de fortfarande hoppades få införa i Syrakusai. Åter trodde
Platon, att praktisk politisk verksamhet var honom beskärd. Han
arbetade på ett stort nytt verk, till vilket Theaitetos skulle utgöra
inledningen och som dessutom skulle omfatta tre dialoger: Sof i sten,
Statsmannen och Filosofen. Dispositionen är klar. Sofisten
fortsätter Theaitetos’ vetenskapliga undersökningar och definierar
dessutom begreppet »sofist»; en svindlare, vilken invecklar motparten
i motsägelser genom att framkalla skenbilder av ett vetande, som
han själv vet sig icke äga. Statsmannen skildrar den sanne
konungen, vilken skall äga verkligt vetande. Någon slutgiltig defini-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:23:12 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1919/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free