Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 30. 9. 1919 - England och krigsutbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 DAGENS FRÅGOR
sågade av de långt inom den rena psykopatologiens råmärken fallande
självanklagelserna, i breda floder sprida sig över Tyskland, förblir
ententestormakternas politik befriad från någon därmed jämförlig
belysning. Det är svårt att överskatta den folkpsykologiska verkan
härav, först och främst i fråga om den atmosfär i vilken presidenten
Wilsons 14 punkter omdanats till »rättsfreden» i Versailles. Och
kräves det icke även för den mera besinningsfulle en viss ansträngning
för att bedöma t. ex. krigsutbrottssituationen, sådan den tedde sig
för de då handlande och oskymd av flammorna och röken från
världskatastrofens alla explosioner? Hadjetlachéligans bedrifter i
vårt land ha gett oss en mikroskopiskt liten bild av den miljö,
vilken i Rasputins gestalt dock var en makt bakom förlåten i Ryssland
— Ryssland, Frankrikes allierade och därmed också sedan ett
decennium en bestämmande faktor i engelsk politik. Och vad innebar
detta? »Den allians med England, som Delcassé och Cambon så
länge och så tålmodigt arbetat för att knyta, ernåddes sålunda till
sist — faktiskt ehuru icke formellt, i den politiska verkligheten
ehuru icke i nedskrivna ord. Och bland de risker detta medförde
var faran för England att genom Frankrike indragas i krig, ej alls
på grund av Frankrikes egna intressen, ej på grund av någon
Frankrikes konflikt med Tyskland, utan genom de franska
alliansförhållandena till Ryssland.»
Vittnesbördet och erkännandet härrör från en av Englands främste
män, förutvarande lordkansleren earl Loreburn (sir Robert Reid),
vilken genom sin ämbetsförvaltning 1905—12 på närmaste håll varit
vittne till den del av krigets förhistoria, vilken ännu icke kommit i
den ovan åsyftade, skarpa belysningen. Vad de citerade orden utsäga
är ju varken något avslöjande eller något nytt — det är bara ett
alldeles fundamentalt sakförhållande, som naturliga folkpsykologiska
omständigheter jämte en utomordentligt skicklig och nitisk
proga-ganda bringat i nästan fullkomlig glömska. Följden är en vulgär
uppfattning av sakläget, vilken kan återges med en fras ur Arbetet
om »rättsfreden» i Versailles: »Vi våga verkligen hålla före, att
klarläggandet av skulden och näpsten av den skyldige voro oundgängliga
betingelser för att från början lägga den nya organisationen på en
grund, som innebar klarhet över att den internationella
fredsordningen icke ostraffat genomhugges. — — — —. Ju mer man
reflekterar över det fasansfulla som ägt rum, desto tydligare framstår det
för en, att problemet om skulden är springpunkten för allt vårt
moraliska kvalificerande av freden som en övervägande rättens eller
orättens skapelse.» Man kan ju knappast mer koncentrerat samla
alla de tankefel, vilka behärska det okritiska bedömandet av krigets
skuldfråga, allt från inbillningen att något »klarläggande av skulden»
ägt rum och till den häxprocessmässiga betraktelsen, att begrundande
av det fasansfulla som ägt rum ersätter den ännu så utomordentligt
bristfälliga och ensidiga uppfattningen av krigsutbrottets förhistoria
och omständigheter. När Bacon uppställde sina fyra feltänkandets
idolae, kunde han ej önskat sig en bättre samfälld hyllning till dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
