Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 30. 9. 1919 - England och krigsutbrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 391
än de ovan citerade orden, flutna ur den svenska socialdemokratiska
pressens mest filosoferande penna.
Ett tecken på sammanhang och omständigheter i denna förhistoria,
som de inom England ansvariga personerna själva visa sig
mycket besvärade av, utgöres av en del ganska karaktäristiska
replikväxlingar om den verkliga arten av de förbindelser, vilka ålagts Eng
land gent emot Frankrike och som bundo engelsk politik även på
det sätt som lord Loreburns citerade ord ange. I mest auktoritativ
form ha dessa framkommit i en i den polemiska litteraturen föga
uppmärksammad underhusdebatt den 7 augusti 1918, då Lloyd George
inledde en översikt av krigsläget med ett något oförsiktigt formulerat
referat av sir Edward Greys bekanta deklaration fyra år tidigare.
Lloyd George yttrade då:
När kriget utbröt, ägde vi världens starkaste flotta. Den var jämnstark med
de tre därnäst starkaste flottorna och med hänsyn till dess enhetliga kommando
starkare än alla dessa sammantagna. Vi hade emellertid den minsta armé av
alla stormakter i Europa. Vi hade också en överenskommelse (compact) med
Frankrike, att om Frankrike orättmätigt angrepes skulle England komma till
hjälp.
»Det visste vi icke», ropades genast från bänkarna, och Lloyd
George upprepade då som en räddande formel »if wantonly attacked».
Men ropen »that is news» upprepades av ledamöter, som hade i
minnet Greys omsorgsfulla förnekande av vad som nu erkänts, och
detta flagranta överkorsande av vad som var en huvudpunkt i den
officiella engelska förkunnelsen vid krigsutbrottet väckte stor
sensation. Lloyd George fann sig därför nödsakad att efter en stund
ånyo begära ordet, sedan även Herbert Samuel, en av hans f. d.
regeringskolleger 1905—16, gjort en allvarlig påminnelse om vad som
framkommit. Samuel yttrade sarkastiskt att »om premierministern
överväger fakta, så skall han finn% att hans minne bedragit honom.
Våra händer voro fullkomligt fria». Läget hade »fullkomligt
klargjorts» av Grey i hans historiska tal den 3 augusti 1914, i vilket
han uttryckligen ställde sig som vittne i denna sak; och »då denna
punkt är av fundamental betydelse», ville Samuel både för att trygga
den historiska uppgiftens noggranna sanning och för att förebygga
missförstånd om Englands förhållande både till Frankrike och till
Belgien, återupprepa vad Grey då sagt:
Jag har, liksom premierministern, upprepade gånger försäkrat underhuset,
att om någon sådan kris som denna påkomme vi kunde försäkra underhuset,
att det hade att med obundna händer besluta om Englands hållning, att vi icke
hade några hemliga åtaganden (engagements), vilka vi nödgades blotta och säga
att de innebure en hedersplikt (obligation of honour) för England. ... I denna
kris och intill i går ha vi icke utlovat något som helst utom diplomatiskt
understöd.
Och Samuel tillfogade, efter att ha uppläst detta Greys nu
betänkligt medfarna vittnesintyg, som avgörande påverkade den engelska
folkstämningen för krigsförklaringen, att »det är av högsta vikt, att
den allmänna opinionen kan känna sig förvissad om, att ingenting
sådant som ett hemligt fördrag eller en ’private compact’ förband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
