Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Åbo och dess pånyttfödda akademi. Av Sam Clason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 SAM CLASON
Hjärtat, det segrande hjärtat är med oss!
Kräves det mer att trygga sig till?
Stjärnljus ur höjden, lys oss och led oss!
Släkte på släkte i världen gått vill.
Ändå så visst som i själarna skälver
drömmen om sonande tusenår,,
randas en tid, då rymden sig välver
renare blå kring en jordisk vår.»
I kantatens epilog återkommo så i toner av liknande
segervisshet om en kommande tid av harmoni mellan jordens sånger
och »sfärernas musik vid Alltets fest» de mäktiga, inledande
koralmotiven.
Kantater, skrivna för en stundens fest, hava ej sällan något
ganska efemärt över sig. Åbo akademis invigningskantat skall
bestå. Man hörde den, djupt gripen, invigningsdagen. Man
hörde med glädje den upprepas dagen därpå i domkyrkan, och
man skulle gärna höra den ytterligare återupptagas.
Till invigningsdagamas bästa minnen hör ock den inblick
det beskärdes de svenska resenärerna alt både såsom enskilda
gäster och vid förenande samkväm göra i den krets av familjer,
ur vilka de stora, men inför offentligheten ofta anonyma,
donationerna utgått. Där kom oss till mötes en flärdfri, af fin kultur
buren patricieranda och en oskrymtad, hjärtevinnande
gästfrihet, som alltid skall med tacksamhet ihågkommas. Det var
minnesvärt att på detta sätt få komma i inlimare beröring med
den mark, varur akademien vuxit upp under samverkan, för
att använda kantatens ord, av »de i drömmarna aningsrika»
och »de stridbara».
Såsom ett samlande uttryck för de känslor, som Åbodagarna
väckte och befäste, må slulligen anföras några ord ur ett av
talen vid medborgarmiddagen den 12 oktober. Talaren, magister
Einar Holmberg, som i synnerligen stämningsfulla ordalag hyllade
»akademiens donatorer i ordets vidsträcktaste bemärkelse», och
som däri inbegrep ej blott givarne av materiella gåvor, ulan
även dem, som skänkt akademien av sin andes, sin viljas och
sin krafts skatter, slöt sitt anförande med orden:
»Så vill jag sluta med ett leve — men icke för någon enskild
dödlig — utan ett leve för de alltid snarträknade, utan vilka
vi icke kunna leva. De, som ensamma kunna visa vilsna
vandrare vägen, de, dessa evighetens brobyggare, vilka kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
