Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Skulden till världskrigets utbrott. Replik av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKULDEN TILL VÄRLDSKRIGETS UTBROTT 445
föreligger, för att tala med Shakespeare, »en synd, som
stinker himmelshögt», och de krigförande folkens närmande
till varandra i gemensam syndabekännelse synes åtminstone
mig vara ett säkrare medel till världsfredens främjande än den
officiella ententeuppdelningen i skuldlösa segrare och
ensamskyldiga besegrade. När det gäller utredning av ansvaret för
krigsutbrottet, så är det dock säkerligen riktigast att lämna
såväl detta pedagogiska bisyfte som det av fru Wicksell
åberopade därhän för att i stället med så stor och kylig
objektivitet som möjligt treva sig fram bland det rikhaltiga, men
alltför ofta ytterligt subjektivt färgade och utvalda materialet.
I fråga om skuldfrågans huvudfakta är jag med fru Wicksell
ense om att den österrikiska regeringen »politiskt ville kriget
med Serbien och medvetet tog risken av världskriget». Vad
tyska regeringen angår vågar jag, under avvaktan på de
aktpublikationer, som bebådats, ej ännu gå längre än att
den indirekt uppmuntrade Österrike till aktion mot Serbien
genom att på förhand, medvetet tagande risken av världskriget,
försäkra Österrike om att den i enlighet med gällande
förbundsfördrag skulle fullt ut bistå förbundsbrodern, om denne
genom aktionen mot Serbien invecklades i krig med dess
protektor Ryssland. Vad angår satsen, att »de tre ententestormakterna,
även Ryssland, sommaren 1914 ville undvika krig», så är den
sannolikt riktig, om man lägger all tonvikten på den
kronologiska tidsbestämningen. Ryssland ville — som det i tyska
vitboken (sid. 173, ff.) tryckta protokollet för överläggningen
den 3 mars 1914 visar — snarast möjligt med vapen
bemäktiga sig Konstantinopel och sunden, därvid medvetet tagande
risken av världskriget (generalstabschefen Sjilinski motsades ej,
då han enligt protokollet »gav uttryck åt sin övertygelse, att
striden om Konstantinopel vore omöjlig utan ett europeiskt
krig»). Frankrikes ställning till Rysslands planer var förmodligen
densamma, delvis av förbundsfördrag påverkade, som
Tysklands till Österrikes. I detta fall är emellertid ingen klarhet
att vänta förrän ententesidaiis hemliga arkiv, och särskilt
deras relationer om Poincarés juliförhandlingar i Petrograd,
bli tillgängliga, om detta någonsin fullständigt kommer att ske.
Vad de båda allierade regeringarna ville under den svarta
veckan är nog ej uttömt genom Frankrikes gula och Rysslands
orangefärgade bok med däri förekommande, noggrannt utvalda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
