Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 7. 11. 1919 - Den svenska parlamentarismens kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 485
denna illustration till den cyniska satsen qnod licet Jovi, non licet
bovi med allt fog framkallar. Ännu mera talande äro den sisla
tidens oförbehållsamma avslöjanden om den faktiska ehuru för
yttervärlden länge tämligen maskerade regeringslöshet, varunder det Tyska
riket laborerade till följd av herrar Belhmann-Holwegs och kollegers
bristande förmåga att vare sig själva få något grepp orn
folkopinionen eller sätta andra mera lämpade i sitt ställe. Exempel som dessa
giva emellertid blott material för negativa slutsatser, den positiva
bevisningen för parlamentarismens förträfflighet måste läranas i
annan väg.
Sveriges nuvarande vänsterministär har hittills mest varit
sysselsatt med alt existera. Bland dess många till Riksdagen avgivna och
av denna till det väsentliga antagna propositioner hava de viktigaste
varit av det slag, som syftat att skapa grundvalar för
vänsterkoalitionens fortvaro. Den kommunala rösträttens förändring och Första
kammarens omskapning efter den andras beläte var i grunden
ingenting annat än ett undanröjande av de besvärligheter, en självständig
senat alltid måste innebära för den rena
andrakammarparlamenta-rismen. Den ändrade politiska rösträtten, 8-timrnarsdagen,
försvarsnedskrivningen och glidtullsystemet äro köpeskillingar för den aktiva
insats, som olika fraktioner gjort eller skulle göra i regeringsblocket
Vad härutöver kvarstår av sådan positiv styrelseinsats, som
varaktigt kommer hela landet och folket till godo, är rätt svårt att
åtminstone för närvarande se. Speciellt på det område, som dessa år
varit det ojämförligt viktigaste, det utrikespolitiska, blir kanske till
sist gamle Sieyés berömda: fal véca det högsta lovord, som får
antecknas.
De underhandlingar, som dessa sista veckor pågått mellan de
allierade vänsterpartierna orn förutsättningarna för fortsatt
samverkan, ha icke saknat sin märklighet, men det är ännu vanskligt att
tolka deras betydelse för framtiden. Läget torde i det hela varit,
att själva resultatet — alliansens fortsättning åtminstone till nästa
andrakarnmarval — var givet på förhand, men det gällde att finna
sådana programförklaringar, som nödtorftigt samlade de oroliga
huvudena under en hatt. De divergenser, som vållats å ena sidan
genom vissa liberala kretsars ängslan för längre gående sociala
experiment, å den andra av meningsbrytningar inom det
socialdemokratiska partiet, ha måhända gjort större buller i pressen än i
verkligheten, i varje full rubbade de ej i någon mån centralpunkten,
att koalitionsregeringen fanns och ville fortsätta. Under sådana
omständigheter kan den åvägabragta kompromissen närmast synas ha
prägeln av en ministärens seger över de riktningar, vilka
ovillkorligen vilja ställa partiet överst och ålägga de styrande att blott
utföra dess önskningar. Frågan blir, om bakom denna skenbara
framgång legat något mera än ivern alt rädda det kära livet. Därpå
hänger det egentligen, hur parlamentarismens nyaste uppenbarelseform
hos oss skall visa sig: orn regeringen skall styra landet, eller om
den tillskapade partiopinionen styr regeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
