Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Kyrkan och det andliga nutidsläget. Av Einar Billing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490 EINAR BILLING
som utvecklas i biskop Eklunds och rektor Björkquists bidrag
äro välbekanta för envar, som följt deras författarskap, och hava
nog tidigare fått i och för sig kraftigare uttryck än här. Vad
speciellt biskop Eklund beträffar, tycker jag mig — icke utan
en slags egendomlig sympati — märka, att han haft litet svårt att
riktigt komma sig för i den för honom något ovana situationen.
Men just det, att bådas tankar äro gamla och välkända giver dem
i detta sammanhang, när man märker, huru de vid det
ackompanjemang, som här beledsagar dem, vinna liksom en ny klang, ett
särskilt värde. Det är tydligen tankar, som ej i en hast lagts till
rätta efter tiden, men som mognat med den och därför
säkerligen också innesluta ett stycke gott framtidsprogram. Andra
inlägg få sitt intresse mindre genom några färdiga tankeresultat än
genom den oförbehållsamma inblick de giva i, huru man på olika
håll arbetar med den religiösa frågan. Av synnerligt värde äro
från denna synpunkt d:r Landquists och doc. Nyströms inlägg.
Ännu ett par inlägg kunde jag i detta sammanhang — om än
med stigande reservation — nämna. Doc. Bohlins uppsats ger,
hvad man än mot den kan anmärka — i hvarje fall en mycket
lärorik och beaktansvärd bild av problemläget just nu inom vissa
studentkretsar. Och vad d:r Beskow säger kräver ju alltid
respekt — även av den, på vilken hans envissa isolerande av en
enda synpunkt i längden verkar bra nog tålamodsprövande. —
Ställer man de förstnämnda inläggen vid sidan av varandra
får man ingalunda ett omedelbart intryck av harmoni. Men
man har dock den bestämda känslan, att, om blott tankarna
å ömse sidor, ostörda av reformatorer och motreformatorer, men
befruktade av fortsatt förtroendefullt tankeutbyte, få tid på sig
att växa, det nog kan komma en dag, då de tydligare konvergera.
Vad nu de övriga »inläggen» beträffar, de som för den allmänna
uppfattningen kommit att giva boken dess egentliga prägel, måste
jag visserligen bekänna, att mitt intryck av dem, när jag låter
dem verka på mig så att säga en masse, blir ungefär detsamma som
Karlfeldt skildrat från en »demagogisk söndag» i Dalarna: ett på
en gång disharmoniskt och monotont surr, ur vilket så där
på avstånd endast enskilda, ständigt på nytt med höjd röst
upprepade slagord låta sig särskiljas. Men tillämpar man även
här regeln att låta var sak gälla för sig, lyckas man abstrahera
från den omotiverade reformatorstonen och så betraktar de
olika inläggen helt anspråkslöst såsom mänskliga dokument från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
