Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärde sig dess utreducerande ur malmen, är ännu höljt i dunkel.
Till en början användes med säkerhet icke bergmalm utan
sjö- och myrmalmer. De förra voro för svåra att bryta och
nedsmälta; de senare — yngre bildningar liggande på en del sjöars
botten — ådrogo sig däremot uppmärksamhet och kunde lättare
både anskaffas och reduceras. Som ugn begagnade man en liten
stenomgärdad lergrop, vilken försågs med en skinnbälg. Malmen
torkades, ved kolades i ugnen, malmen påsattes denna, och med
hjälp av bälgen lyckades man få en del av malmen att övergå
i järnslagg och delvis ge en och annan klump relativt rent järn.
Under namn av hedningasmide omarbetades och utsmeds detta järn
och utgjorde under hednatiden och en stor del av medeltiden vårt
egentliga råmaterial för tillverkning av vapen och allehanda
järnföremål.
Om tidpunkten för ett verkligt bergsbruks uppkomst i vårt land
känner man med full visshet ytterst litet. Sannolikt rör sig den
första bergbrytningen ej om järnmalm utan om kopparmalm,
då man ju fortfarande hade relativt gott om sjö- och
myrmalmer. Vår äldsta tillförlitliga handling rörande bergsbruket är
daterad den 16 juni 1288 och innehåller en överenskommelse,
enligt vilken biskop Peder i Västerås tillbyter sig 1/8 i Tiskasjöberg,
sedermera kallat Kopparberget, Stora Kopparberget eller Falu
gruva. Av denna jämte flera gamla urkunder har man kunnat
sluta, att malmbrytningen kommit i gång under mitten av
1200-talet, och att Kopparberget, samtidigt som den är vår äldsta
koppargruva, även är den äldsta av landets alla gruvor.
För gruvdriften införskrev man yrkeskunnigt folk från
Tyskland, och arbete och brytningsmetoder organiserades såsom vid
bergverken i Harz. Kopparberget självt fick sedermera
antagligen tjäna som förebild till en hel del andra gamla svenska
bergverk, av vilka de mest bekanta torde vara Bispberg, Garpenberg,
Östra och Västra Silvberget i Dalarna, Långban, Nordmark och
Persberg i Värmland, Lindesberg, Norberg, Riddarhyttan och
Salberget eller Sala gruva i Västmanland samt Åtvidaberg i
Östergötland, vilka alla erhöllo privilegium under medeltiden.
Norbergs »järnberg», där bergmalmsbrytningen upptogs under
1300-talet, är särskilt av intresse såsom vår första järngruva.
Grängesberg började däremot bearbetas först under Gustav Vasas regering.
Sedan man väl fått insikt om bergsbrukets betydelse, dröjde det
icke länge, förrän bergshanteringen utom av stormännen även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
