Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
började utövas av bönder från den malmfyndigheten omgivande
bygden, vilka själva bröto och nedsmälte sin malm och voro
kända under benämningen bergsmän, en titel, som ännu bäres av
den jordbrukande befolkningen i flera av våra bergslager. Själva
namnet bergslag torde vara ett något yngre begrepp.
Ursprungligen avsåg det ett visst distrikt, som hade privilegium på
bergshantering, och i Sverige funnos sålunda ännu in på 1800-talet 1
silver-, 1 koppar- och 17 tackjärnsbergslager. En kvarleva ha vi
i »världens äldsta bolag», Stora Kopparbergs bergslags A.-B.
Bergshanteringen vid denna tid var en riktig rovbrytning. Man
bröt en del av året och tog malmen, där den var lätt åtkomlig,
resulterande i en massa håligheter oregelbundet spridda i
markytan eller under jord. Brytningsmetoden var s. k. pallbrytning,
då man i avsatser gick uppifrån och nedåt och vid brytning
under jord såsom stöd kvarlämnade pelare och band av malm
och gråberg eller uppförde »stämplingar» av trä. Numera användas
sedan år 1858 mera ändamålsenliga metoder. Man sänker sig
ned i ett schakt, helst vid sidan om malmen, och går sedan
nedifrån och uppåt med gråberg igensättande hålrummen —
takbrytning med igensättning — eller låtande huvuddelen av den
lösbrutna malmen vara kvar i arbetsrummet, till dess detta utbrutits
— magasinsbrytning —, då malmen uttappas och i långa tunnlar
(»orter») utköres till uppfordringsschakten. Ävenså användas de
moderna rasbrytningsmetoderna samt i dagbrott och mindre
gruvor fortfarande pallbrytning.
För själva malmens lösbrytande var man förr — då ju ännu
inga sprängämnen funnos — hänvisad till den s. k. eldsättningen
eller tillmakningen, då genom eldning med ved och även
begjutande med vatten malmen gjordes så skör, att den efter avsvalning
kunde lösbrytas med enkla hjälpverktyg för att sedan bortbäras
på bårar eller bortköras medelst dragare. Som man lätt kan tänka
sig åtgingo härvid oerhörda mängder bränsle. Sålunda
uppeldades i Dannemora gruvor ända till 12,000 stavrum (över
100,000 m3) ved pr år. Tillgången till en närbelägen skog blev
därför en av de viktigaste förutsättningarna för allt bergsbruk.
Skogen gav ved till malmbrytningen, virke till gruvbyggnaderna
samt ved och kol för metallernas utreducerande och förädlande.
Från denna tid ha vi de s. k. rekognitionsskogarna,
kronoskogarna, som med hänsyn till att bergshanteringen var rikets
viktigaste inkomstkälla, till en början gratis och sedermera mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
