Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rosthögar eller rostbås rostad — upphettad så att den blev
uppluckrad och svavelfattig — malm.
Smältjärnet kunde gjutas till allehanda nyttiga föremål eller i
form av tackor, tackjärn, användas som råmaterial för
tillverkning av smidbart järn och stål, och härmed var man inne på
senare tiders indirekta förfaringsmetod bestående dels i
tackjärnstillverkning och dels i dettas färskning. Det direkta
osmundsmidet fortlevde dock under flera århundraden i våra mera
avlägsna skogsbygder. Ja, ända till år 1828 påträffades det i
Norrbotten.
Den år 1407 byggda Saxhyttan i Värmland torde vara vår
äldsta masugn. Den följdes snart av en otalig mängd andra,
vilka, då man behövde kraftig, med vattenkraft driven bläster,
förlades vid bergsbygdens små strömmar (»hyttströmmar») och
bäckar förklarande våra gamla masugnars läge vid dessa små
vattendrag.
Sannolikt färskades tackjärn och utsmeds stångjärn i Sverige
redan under medeltiden. Den övervägande delen av både
osmund och tackjärn såldes dock till tyska köpmän, vilka
skeppade järnet över till Lybeck och Danzig för att färskas, utsmidas
och manufaktureras. Detta efter dåtida nationalekonomiska
begrepp stora slöseri stävjades emellertid snart av våra
bergsmannakonungar, vilka införskrevo framstående tyska smeder, som
i början av 1600-talet medelst det s. k. tysksmidet började att
i härd av tackjärn bereda smidbart järn, välljärn, vilket under
vattenhammare (»stångjärnshammare») utsmeds till stångjärn.
Numera har detta smide upphört.
Utomlands hade tysksmidet under årens lopp förbättrats. I
denna förbättrade form kom det under mitten av 1600-talet till
Sverige genom svenskvallonen Louis de Geer till Leufsta, som
införskrev valloner från Flandern, efter vilka det nya smidet
fick heta Vallonsmide, en dyr färskningsmetod, som dock tack
vare sin för vissa ändamål utmärkta produkt och de engelska
köparnas konservatism kunnat användas i Dannemora bergslag
— vid bruken Gimo, Harg, Leufsta, Strömbacka, Ullfors och
Österby — ända in i våra dagar.
Vallonjärnet stålades vanligen i särskilda ugnar till s. k.
brännstål, vilket sönderslogs i bitar och utomlands (eg. England)
nedsmältes i deglar, då det fina, välkända degelstålet erhölls.
Tysk- och vallonsmidena voro våra enda järnfärskningsmetoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
