Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sefström använda mer ån en blästeröppning (»forma») — en
modern träkolsmasugn har nu vanligen 6 eller 8 sådana, —
varigenom man fick in en större och jämnare fördelad luftkvantitet
i pipan, efter engelskt mönster använda varm bläster samt rosta
sina malmer i särskilda rostugnar. Förvärmningen av blästern
tillgick så, att den från blåsverket kommande luften i järnrör
leddes genom en vedeldad ugn, varmapparat, i vilken dock veden
snart ersattes av masugnsgas. Med dessa varmapparater kan
man numera å blästerluften hålla en konstant temperatur av över
400° C. Själva blästern började snart frambringas i
blåsmaskiner och den av professor J. Bagge år 1835 konstruerade
användes fortfarande, där den ej på senare tid blivit utträngd av
små högtrycksfläktar eller mera moderna kolvblåsmaskiner. Med
masugnsgasens ökade användning infördes på 1880-talet s. k.
slutna uppsättningsmål, varvid pipan täcktes, så att »kranslågan»
försvann.
Den gamla malmrostningen i högar eller rostbås gav en ojämn
och otillfredsställande produkt, och efter förslag av
ovannämnde Sefström började man så småningom att rosta i särskilda
ugnar, rostugnar, vilka till en början eldades med ved samt
sedermera och fortfarande med masugnsgas. Vår numera allmänt
använda rostugn, som är konstruerad av direktör E. Westman
år 1850, är genom sin höga hyttliknande form och tvåbenade
skorsten lätt att igenkänna vid våra masugnar.
Malmen från rostugnarna och träkolen från de stora kolhusen
spelas upp på masugnens översta våning (»masugnskransen»),
uppsättes under tillsats av slaggbildande ämnen varvvis med
träkol (»sättning») och uttages nedtill i »masugnsstället» i form
av smält slagg (masugnsslagg) och smält tackjärn, vilket
antingen gjutes till tackor, maskindelar och andra föremål eller i
smält form direkt börjar färskas. Masugnsgasen går till
varmapparater och rostugnar samt till diverse kraft- och värmeändamål.
Träkolsåtgången utgör 40 till 70 hl. pr ton tackjärn, beroende
på malmens beskaffenhet och det »blåsta» tackjärnets
sammansättning. Allt efter detta senares brottutseende skiljer man
mellan grått, halvvitt, helvitt etc. tackjärn och efter användningen
i gjut-, lancashire-, bessemer-, martin- och exporttackjärn etc.
Härav komma också namnen lancashiremasugn, bessemermasugn
m. fl., varom längre fram.
Våra nyare masugnar ha vanligen en höjd av c:a 18 m., en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
