Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA JÄRNHANTERINGENS UPPKOMST OCH UTVECKLING 535
GAMMAL LIESMEDJA VID VIRA BRUK I UPPLAND, I VILKEN MAN FORDOM SMIDDE
VÄRJOR ÅT KARL XIIIS DRABANTER.
Efter kolteckning av F. Boberg.
Puddeljärnet var emellertid rätt dåligt, och den stora
träkols-nöden i England tvingade också snart fram förbättringar i
härd-smidesmetoderna; framför allt i grevskapet Lancashire, där en
ny färskningsmetod utarbetades. Brukspatron G. Ekman vid
Lesjöfors var den, som insåg detta nya ismides betydelse för
Sverige. Han begav sig år 1831 till England och hemförde därifrån
metoden, vilken sedan under namn av lancashiresmide snart
spreds och ännu fortlever i vårt land. Processens fördelar gent
emot de gamla tysk- och vallonsmidena låg i tackjärnets
förvärmning, en bättre konstruerad härd samt den erhållna
produktens »uträckande» i valsverk i stället för under hammare;
allt resulterande i ökad produktion och minskad träkolsåtgång.
Liksom vid alla härdsmiden sker färskningen genom att med
ett spett »bryta» i härden och därvid på lämpligt sätt blanda
det degiga järnet och den lättsmälta, syrerika, färskande
järnslaggen. En »smälta» om 140—150 kg. tar i runt tal en timme,
men arbetet är synnerligen varmt och påkostande — våra
lanca-shiresmeder ha ej heller mer på sig än skjorta, strumpor och
trätofflor —, en nackdel, som dock i väsentlig grad avhjälpts genom
38. Svensk Tidskrift 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
