Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 13. 12. 1919 - Amerikas misstro mot England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 573
i samma rum och vid samma bord, där en gång freden mellan
England och dess frigjorda nordamerikanska kolonier undertecknades,
hälsade 1917 åter en engelsk regeringschef representanter för Förenta
staterna välkomna, denna gång som vapenkamrater och räddare undan
ett hotande och avgörande nederlag. Man har i England hoppats
att den gemensamma striden och segern, vunnen i namn av
mänsklighetens högsta intressen, skulle utplåna all kvarlevande bitterhet och
grunda en oupplöslig vänskap de båda nationerna emellan. »Vi hade
hoppats så och hoppet syntes befogat», yttrar Maurice LÖW i en artikel
i Edinburgh Review. »I krigets andliga gemenskap borde de
gamla fördomarna undansopats, det gamla missförståndet sänkts i
glömska. Men det niåste med smärta isägas »att kriget ej följts av
vad man velat hoppas.»
En viktig och vilseledande faktor måste härvidlag observeras. Inom
den offentliga opinionen har kriget medfört, att en hel kör av röster
tillkännagivit sin tillgivenhet för England — röster, som förut icke
kunnat uttala sina känslor fritt just på grund av den förhärskande ställning
mot England, som givit dylika sympatiyttringar en prägel av bristande
amerikansk patriotism. Det officiella vapenbrödraskapet medförde ju
automatiskt, att hela denna engelskvänliga strömning, vilken helt
naturligt innesluter mycket av de kulturellt mest mognade elementen i
Amerika, plötsligt fick fritt flöde.
Men denna företeelse betyder ej det minsta i fråga om de djupare
och bredare stämningslagren. Man må påminna sig att i Förenta
staterna finnas omkring 20,000,000 tyskar, österrikare, ungrare, turkar,
bulgarer och irländare, vilkas känslor gå i helt motsatt riktning och
som stå i kontakt med folkopinionen på ett helt annat sätt än den
nyss nämnda högkultiverade kretsen. Denna intar, som bekant, i stor
omfattning en hållning av ovilja mot det politiska livet överhuvud taget,
som smakar allt för mycket av Tammany, medan irländarna med sitt
osläckliga hat mot England blott i allt för hög grad göra politiken till
sitt yrke. Och till alla de båda kvantitativt och kvalitativt betydande
massor, som hysa ytterst bittra känslor mot England, kommer den
majoritet av genomsnittsamerikanare, vilka >av födsel och ohindrad
vana var antiengelskt stämd fore kriget. Om denna massa vittnar
Maurice LÖW, att den icke är mindre antiengelsk än förut. Enda
skillnaden är att vad som förut hystes som en kanske halvt medveten
fördom nu förnimmes som grundat på personlig åskådning och direkt
erfarenhet.
Vilken är den åskådning, som råder om kriget? Den att England
och Frankrike voro militärt och ekonomiskt besegrade i april 1917
och att allenast den europeiska diplomatiens slughet och knep, i vilka
framför allt England är mästare, genom infångandet av president
Wilson fingo Förenta staterna med i kriget och därigenom räddades. Ett
mycket sägande dokument härvidlag har publicerats samtidigt med
Maurice Lows artikel, nämligen den amerikanska flottöverbefälhavareii
amiral Sims? redogörelse för vad han fick höra i England när han
kom dit över för att leda samarbetet till havs, strax före U. S. A:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
