Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 13. 12. 1919 - Amerikas misstro mot England - Från Bülows kanslerstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
074 DAGENS FRÅGOR
officiella inträde i kriget. »Vi äro slagna, om ej ett kraftigt och
omedelbart verkande mothugg kan göras mot u-båtarna» — sådan var den
hälsning han fick av de ansvarige männen, vilka erkände att de officiella
uppgifterna om läget voro fullkomligt falska.
Mitt i den mycket starka självöverskattning, som av delvis rätt
naturliga anledningar kommit att prägla amerikansk uppfattning, och
som kommer Amerika att mer än någonsin känna sig förmöget att
leva och frodas utan någon hjälp från den övriga världen — vilken
ju tvärtom måste räddas av Amerika — mötes nu amerikansk opinion
av kravet på att Förenta staterna skulle länka sig fast vid den med lika
stor okunnighet som misstroende och missaktning betraktade
europeiska politiken. Ingenting är begripligare än det motstånd, som
presidenten Wilsons krav på anslutning till folkens förbund väckt i
det land, där man först lyssnade till hans 14 punkter och sedan
bevittnade hur myndigheterna satte sig i rörelse för att uppspana de
brottsliga åtgärder, varigenom ett par medlemmar av Förenta
staternas senat, som traktatslutande statsmakt jämnställd med presidenten,
kommit i besittning av den fredsfördragstext, vilken fanns på varje
tidningsredaktion i Europa. Nationernas förbund är dein genom
Englands illslughet skapade form, under vilken Förenta staterna skall
lockas att garantera all den vinst, England dragit av krigets utgång,
d. v. s. den allenast med Förenta staternas hjälp vunna segern.
Denna sinnesstämning består, antingen presidenten vinner eller ej.
Den ger ett uttryck åt hur pass mycket sanning det ligger i påståendet
att nationernas gemenskap i kultur gör dem till trogna vänner. Oändligt
mycket mindre bekanta med varandra än England och Frankrike voro
Förenta staterna och Frankrike, men alla vittnesbörd intyga att en
verklig nationell tillgivenhet, om över huvud det någonsin kan talas
om en sådan, spontant gjorde sig gällande i Amerika gent emot
Frankrike, medan lord Northcliffes organisatoriska förmåga fick sätta i gång
en jätteapparat för att tala Englands sak på andra sidan Atlanten.
Men nu ha amerikanare och fransmän sett varandra på närmare håll.
Otvivelaktigt är visserligen, att tillfredsställelsen är stor vad själva
vapenbrödraskapet beträffar, om också fransmännen ej utan grund
anse sig ha ett försteg som ej inses från andra sidan. Men
frånsett vapenbrödraskapet, så förefaller belåtenheten med bekantskapen
vara måttlig å ömse sidor. De båda nationernas karaktärsdrag synas
avgjort ha ömsesidigt tett sig i en ljusare dager, sedda på avstånd tvärs
över Atlanten än efter det personliga sammanträffandet — samvaron
på stridsfältet frånsett. Och även denna nyans kastar sitt ljus över en
av de allmännaste och oriktigaste bland vanföreställningar.
Sedan någon tid tillbaka börjar allmänheten i vårt land
såväl som annorstädes att bliva tämligen mätt på vad
man gemenligen kallar avslöjanden. Så länge den s. k. hemliga
diplomatien ännu var strykpojke för åtminstone alla frisinnade politici både
inom och utom Europa var man alltid säker på att vinna applåder
genom mer eller mindre mystiska antydningar om alla de mörksens
Från Bulows
kanslerstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
