Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Moderna profeter. Av Kristoffer Benzow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:u> KRISTOFER BENZOW
ser nämligen Rathenau i den intuitiva längtan efter »själiisk
förvissning», som hittills icke funnit sitt sanna uttryck, därför att
den ständigt hänvisats till dogmatiken och mytologien. Och de
övningar till lidande, tystnad och betraktelse, som utgöra den äkta
kärnan i det religiösa livet, äro lika många stadier på väg mot
den själens värld, där den stora klarheten väntar.
Men lika litet som den historiska religionen räcker till för
själens nya liv, lika litet vetenskapen. Denna kan fastslå fäkta,
utröna sammanhang och uppvisa lagbundenhet, men den duger
ej att uppamma tro och inre visshet, den utstakar inga mål.
Vetenskapen kan ej ge oss viljeimpulser och ideal, den kan ej ge
oss svar på de stora väsentliga frågorna: varför vi leva och
varför vi offra oss. Det är aning och känsla, inre klarsyn, intuition,
som leder oss till den djupa kontakt med tillvaron, där själen1
födes. Och i denna själens födelse ligger den enda räddningen
ur intellektualiismens och mekaniseringens vånda. Samtidens stora
religiösa problem är ej att söka Gud, det är att söka sin själ, som
fördunklats i den västerländska kulturens mekanistiska skede.
Den själlösa anden, den begärande och intellektualiserade
människan, är bunden i sin lyckovilja och sin räddhåga. Själens
födelse betyder en frigörelse från dessa bojor, ett uppvaknande
till sant liv, vars väsen är kärlek, offervilja och hängivenhet. Så
är själens väckelse och stigning det, ,som hos Rathenau ersätter
positiv religion. En livssyn, som blott känner det gudomliga,
själens uppvaknande, den uppåtsträvande riktningen, det
trans-cendenta sinnelaget, men icke en transcendent verklighet, Gud.
Det ligger nära tillhands att vid läsningen av Rathenau söka
analogier med Guyaus »irreligion» och Ellen Keys livstro. Själens
uppvaknande till nytt liv — är det icke nerven i den religion
inom idealitetens gränser dessa utgiva såsom framtidens lösen?
Jo, helt visst. Det gemensamma i dessa profetior om
mänsklighetens förnyelse är, att de alla ha sina rottrådar i
människoandens tro att kunna leva på sina egna resurser utan
»uppenbarelse». De betyda inre samling kring det väsentliga, kring
själens liv. Och de se klart, att .mänsklighetens lycka ej ligger i
utvecklingen av kulturens yttersida. Det gäller att gå på djupet
för att finna det klara källflöde, som ensamt förmår hålla livet
friskt. På en punkt markera vi dock en väsentlig skillnad mellan livs-
1 Rathenau skiljer mellan själen som intellekt (Geist) och den intuitivt
skådande själen (Seele).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
