Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Hjalmar Bergman: Markurells i Wadköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 LITTERATUR
redan 1886 färdigredigerade men nu för första gången tryckta fjärde
delen av Tjänstekvinnans son, utgiven av d:r John
Landquist under den av Strindberg själv bestämda titeln Han och hon.
Dess intresse är emellertid mindre litterärt än psykologiskt och
biografiskt. Strindberg har nämligen ej ansett nödvändigt att ihär som
i L e plaidoyer d’ u n f o u förse sin historia med något litterärt
omhölje. Hela volymen består endast av brevväxlingen mellan
Strindberg och Siri von Essen, tryckt i fullständigt oretoucherad gestalt.
Korrespondensens faktiska bakgrund är ju i sina huvuddrag känd sedan
länge, och i detta hänseende ha breven alltså föga nytt att lära oss.
Det som närmast fängslar vårt intresse är själva tonen och stämningen
i breven. Det genomgående draget både hos Strindberg och fru von
Essen är en ibland till den våldsammaste exaltation stegrad lidelse.
Språket har knappast vändningar nog hetsiga, nog brännande för att
svara mot deras känslor, och ingendera har tålamod att skriva i utförda
och genomtänkta satser. Sida efter sida fylles av .korta, abrupta
meningar, nedkastade med febril hetsighet. Strindberg söker för sin
del ständigt att finna nya uttryck för sin passion genom att uppträda
i olika kostymer. Än skriver han som Hamlet, än undertecknar han
sig Romeo, än Antonius, men ’alltid med samma häftighet i uttryckssättet.
Att förhållandet emellertid under sin utveckling icke alltid var särdeles
harmoniskt är väl överflödigt att påpeka, då det är fråga om
Strindberg. Här och var erfar man en känsla av att stämningen är
uppdriven i en grad som står bristningspunkten farligt nära, och det är
icke utan att man har liksom en förkänning av den konflikt, som
sedermera resulterade i L e plaidoyer d’ u n f o u. över huvud
taget efterlämnar korrespondensen i dess helhet ett ytterligt obehagligt
intryck. Händelseförloppet i alla dess pinsamma detaljer är blottat
med en sådan hänsynslöshet att man, även medgivet att själva
sakförhållandet varit känt och såsom ett moment i Strindbergs biografi
knappast kan undandragas offentligheten, känner dess publicering som
en indiskretion, i vilken man vid läsningen av boken nästan känner
sig på sätt och vis medbrottslig. Att Strindberg önskat offentliggöra
breven redan några år efter själva tilldragelsen, lämnar ett nytt och
lysande bevis på hans sätt att uppträda gent emot sina medmänniskor.
Angående själva utgivningen är i stort sett intet att säga, om det
ock må medgivas att de meddelade upplysningarna äro litet
knapphändiga. En underlig inadvertens förekommer på sid. 219, där
Strindberg i ett brev, där han apostroferar Siri von Essen som Cleopatra och
själv undertecknar sig Antonius, använt den vanliga förkortningen S. P.
Q. R., Senatus Populusque Romanus; utgivaren synes icke ha uppfattat
vad det gäller utan återgivit handskriftens uttryck på ett sätt som gör
det hela meningslöst. Möjligen beror det på en vårdslöshet vid
korrekturläsningen, men även om så är förhållandet, kan utgivaren
knappast anses fullt ursäktad.
Hjalmar Bergman, vilkens litterära produktion under senare år rönt
endast föga uppmärksamhet, har med sin senaste bok Markurells i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
