Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 jan. 1920 - »La chambre introuvable»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 DAGENS FRÅGOR
gressisterna och de klerikala (Action Liberale). Regeringsblocket
sträckte sig efter hela linjen Barres—Millerand. Den nationella samlingen
kring Clémenceau behärskade kammaren. De moderata riktningarna
hade fått övervikten inom denna. Och i dessa fakta har genom
Descha-nels val till republikens president ingen förskjutning skett.
Av den förändrade ställningen inom den franska folkrepresentationen
är näppeligen någon följdföreteelse viktigare än förebuden till en
försoning mellan Vatikanen och det officiella Frankrike. Dagen blev icke
blott Clémenceaus, den blev också katolicismens, kyrkans. Det var med
dennas kraftiga hjälp den nationella samlingen kunde göra sin seger
så stor som den blev.
Kriget har otvivelaktigt i hög grad fördjupat och stärkt den franska
kyrkans inflytande över det iranska folket. Av de stridande arméerna
var den franska den enda, där prästerna kämpade som menige framme
vid fronten. Med klokhet, takt och mod, berättas det enstämmigt, ha de
fyllt uppgiften att verka på samma gång för sitt land och sin kyrka.
De blevo soldaternas rådgivare och förtrogne vid allehanda besvär och
bekymmer, visste att underlätta de personliga förbindelserna med
hemorten och gjorde sig härigenom och på annat sätt i hög grad populära.
Och därhemma fyllde de kvarblivna äldre prästerna en ej mindre
viktig funktion genom att vidmakthålla en patriotisk sinnesförfattning
och bekämpa trötthetens och missmodets stämningar. Den franska
kyrkans insatser vid dämpandet av den défaitistiska propagandan tillhör
den viktiga del av historien, som alltid förblir oskriven. Visst är,
att Frankrike för sin seger står i ej ringa skuld till den kyrka, som
så nyligen framstod isom fiende till den franska staten. Visst är också,
att denna tacksamhetsskuld erkännes, om också icke i oförbehållsamma
former inför europeisk ridå. Från båda sidor är man beredd att låta
en klok politik skörda de mogna frukterna av det nya förhållandet.
Valen i november ha härtill lagt en god grund. Hade kyrkan vid
detta tillfälle velat tillfoga republiken om icke ett dråpslag så ett
avbräck, så ihade detta legat i hennes makt. Men kyrkan undvek allt
sådant. Ett herdabrev av kardinal Amette, Paris’ ärkebiskop, inskärpte
fastmera för de trogna nödvändigheten av att med bortseende från
rojalistiska sympatier stärka den gemensamma nationella fronten. Andra
parten har kvitterat dessa och andra väntjänster genom bl. a. Vivianis
uttalande till förmån för att återknyta förbindelserna med
Vatikanen, ett steg som även ur allmän-politiska synpunkter kan synas
vederbörande mycket lämpligt. Det belyser avståndet mellan förr och
nu, att Vivianis programuttalande — han är dock ej ensam därom —
anses ha mäktigt befordrat hans utsikter att i den stundande tidens
franska politik spela en av de förnämsta rollerna, medan Clémenceaus
relativa kylighet i dessa stycken torde ha varit honom till men vid
presidentvalet. Benedikt XV, som i maj 1915 lät »Osservatore Romano» antyda
lämpligheten av att centralmakternas sändebud lämnade Vatikanen, och
med vilkens sanktion det i dec. 1918 grundade katolska folkpartiet nu
framträtt som faktor av betydelse i italienskt parlamentsliv, kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
