Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 jan. 1920 - Folkvilja och försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 DAGENS FRÅGOR
icke nödvändigtvis står i proportionellt förhållande till den utgivna
summan. En jämförelse mellan Tysklands och Englands
lantförsvars-budgeter före kriget tala i detta avseende sitt tydliga språk.
Folkviljan är, som redan förut framhållits, långt ifrån någon stadig
grund för ett arbete med vad författaren just benämner »jämförelsevis
lång sikt». Det är därför svårt att följa den tankegång, som framlyser ur
påståendet att risken för ett upprivande minskas, om man utan vidare
låter »folket få, som det nu äntligen vill ha det, eller tror sig vilja
hava det». Motsatsen synes sannolikare. Hur kan man förutse, vilka
banor en folkvilja, som i dag löper i en riktning, kommer att följa om
tjugo år och under ändrade yttre förhållanden? Skall risken för ett
upprivande minskas, torde det vara behövligt att lägga vida mer reella
och sakliga synpunkter än folkviljans till grundval för den byggnad,
som skall resas. Jag skulle vilja fråga författaren, vad som medfört
de upprivningar vi hittills tyvärr måst bli allt för vana vid, om icke
just det ständiga kompromissandet med och hänsynstagandet till en
tillfällig folkvilja. Och icke heller är det sympatiskt att så helt ställa
sig på självuppgivelsens ståndpunkt, att man icke tror sig om att —
såsom Svensk Tidskrifts redaktion framhållit — kunna ändra denna
folkvilja och småningom leda den i förnuftiga banor. Det måste kallas
en ringaktning av folkkänslan att icke anse den mottaglig för på
sakkunskap och förutsättningslös utredning fotade skäl.
Men lyckas man ändra en missriktad folkvilja och förmå den till
att fullgöra större uppoffringar, då måste man också tillse, att
försvarsväsendet är berett att mottaga dessa offer, att härordningen kan
påbyggas och är utvecklingsmöjlig.
Utan tvivel är det en .mycket sorglig bild författaren uppdrager av
det ofullbordade bygget, »där delvis andra, delvis tredje våningen men
knappast någonstädes takresningen nåtts». Men är grunden god, kan
en sådan byggnad dock fullbordades, och ett stort mål finnes då alltid
att arbeta för och sträva mot. Slår man av på pretentionerna och
nöjer sig med det fullt avslutade envåningshuset, då är det väl fara
värt, att ett helt nytt bygge måste igångsättas, då den en gång
praktiskt inredda stugan i framtiden visar sig icke hålla måttet. Och vem
garanterar att takresningen på envåningshuset får fullbordas i lugn
och rö?
Med ovanstående är icke sagt, att synpunkterna av år 1914 äro de
allena saliggörande, långt därifrån. Däremot måste det bestämt
framhållas såsom en farlig väg att slå av på pretentionerna längre, än ens
egen övertygelse kan följa med.
Och framför allt är det därvid farligt att pruta ned fordran på ett
ständigt slagfärdigt försvar. Givetvis är försvarsväsendets organisation
mycket svår inom en stat, som saknar politiska mål och som »avsagt
sig initiativet», och författaren framhåller, att en sådan stat icke kan
»inlåta sig på gissningar beträffande tid för och omfattning av branden».
Nej, just det! Ett världsimperium med fasta politiska mål kan genom
sin militära styrka behärska varje läge. En stat däremot, som avsagt
sig initiativet och ställt sig på den politiska passivitetens ståndpunkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
