Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vad innebär en modern världsuppfattning?. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 EINAH TEGEN
icke lärt så särdeles mycket sedan Heraklits dagar.
Människotanken arbetar ännu i dag med väsentligen samma svårigheter
som de gamla grekiska filosoferna, då de frågade efter alltings
urämne. Och man ser icke, hurusom hela detta Sisyfusarbete
egentligen bottnar i en oriktig problemställning, som
omöjliggör problemets lösande och aldrig kan föra till annat än
fruktlösa ansträngningar.
Trots detta envisa fasthållande vid gamla tankar, om också
ofta i förklädd gestalt, eller kanske snarare just därför vågar jag
påståendet, att det verkligt moderna filosofiska greppet består
i att sätta yxan till roten och göra allvar med kritiken av de
begrepp på vilka man stöder sig i sitt filosofiska lugn eller sin
filosofiska iver. Ty ansatser till en sådan rothuggning ha
ingalunda saknats i filosofiens historia — de ha blott icke ägt nog
kraft att föra till fullmogen handling. Roten växer ännu i den
moderna jorden med god växtkraft. Det visar den roll som
tanken på materiens rent kvantitativa bestämdhet ännu spelar
i naturvetenskapen. Det visar ock många filosofers exempel,
bland dem Bergsons. Ty låt vara, att man hos honom kan
spåra försök att utrensa den gamla surdegen, som jag redan
antytt faller även han för frestelsen att substantialisera tillvaron.
Hans eviga »nuflöde» är väsentligen odelbart och ett. Och det
är utmärkande för detsamma, alt det gamla där fortlever i det
nya. Det är också till sist den sanna verkligheten par
pré-férence.
Det är väsentligen tuenne begrepp, som ligga bakom den
gamla —och den »moderna» —världsuppfattningen, och på
vilken denna byggts upp. Man kunde kalla dem för metafysikens
hjälpbegrepp, dess formella hjälpbegrepp. Dessa äro
substansbegreppet (i dess olika former) och begreppet om produktion,
frambringande, aktivitet — med ett ord ett alltsedan Humes och
Kants dagar föråldrat och dock alltjämt brukat orsaksbegrepp.
Och väl att märka: dessa båda begrepp hänga på det närmaste
samman med varandra. De kunna, såsom Phalén i sitt
klassiska arbete om det psykiskas begrepp1 uppvisat, återföras
!) Adolf Phalén, Zur Bestimmung des Begriffs des Psychischen.
Skrifter utgivna af K. Hum. Vetenskaps-Samf. i Upsala, 16. Upsala 1914.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
