Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Vad innebär en modern världsuppfattning?. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rumsliga över huvud taget. Materien såsom det rumsliga blir
med denna åskådning det substantiella. Därvid medverkar
naturligtvis också tanken på materien över huvud såsom det
bestående i motsats till kvaliteterna såsom växlande — utan något
hänsynstagande till denna växlings grund i ett uppfattande
subjekt. Kvaliteterna växla och förgå, men materien består. Kvaliteterna
förändras totalt till själva sitt vara, bli andra. Blott i materien
råder en verklig konstans. Och även om inom det rumsliga
en förändring försiggår, så är det dock här fråga blott om en
förändring i relationer mellan leden, vilka själva äro storheter,
alltså en relationsförändring. Det kvantitativa överhuvud är det
bestående. Atomen eller vad man nu kallar detta rent
kvantitativt bestämda, som ligger bakom och uppbär alla kvaliteter,
den blir substansen själv. Utsträckningen har i atomen
förtätats till substans.
Så vinner då materialisten sin tes: allt är materia. Och så
har man tänkt alltifrån Demokrits dagar och in i vår tid —
försåvitt man nu icke också upplöser atomen i en rörelse
av — atomer!
Häremot sätter nu idealisten sin tes: allt är medvetande, detta
må sedan kallas medvetande eller uppfattning eller ande eller
person eller med något annat namn.
Även här ligger det motsägande och orimliga substansbegreppet
till grund. Ty idealisten menar för visso att allt annat är ett blott
fenomen av medvetandet såsom väsendet, det sanna varat,
substansen. Det uppfattande subjektet blir här världsprincip, vare
sig nu detta subjektiva fattas såsom en mångfald av tidliga
subjekt eller sub specie æternitatis: såsom eviga och tidlösa
förnimmande väsen, monader (Leibniz), personer (Boström) eller såsom
hos Fichte såsom ett absolut och evigt jag, ett »transscendentalt»,
överindividuellt medvetande. Av detta oändliga medvetande är
då allt fenomen, allt det i rummet varande och dess kvaliteter
äro blott bestämningar hos det bestående i allt — låt vara att
detta bestående självt fattas som en evig aktivitet. Så måste det
ju för övrigt bli på en sådan ståndpunkt — och det blir det
egentligen vare sig principen fattas såsom ideell eller materiell.
Substansen blir en evig skapelse. Och själva denna skapelse,
själva aktiviteten, kan så komma att fattas som princip. Jaget
bli den eviga oron, det evigt skapande, ty det är självt såsom
substans en evig skapelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
