Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Konservativ demokrati. Av Birger Lövgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke-högermans kommentarer till detta nya högerprogram, även om den i
huvudsak skrivits före dettas offentliggörande.
*
»Strid heter, I männer, det skönaste livet; i graven den värdiga
friden först finns», sjunger den jämte Geijer manligaste av Sveriges
skalder, Vitalis. Ur strid växer framtiden. Att avskaffa den
politiska striden är gudskelov omöjligt, alla längtande suckar därom
utgå ur obetänksamhet eller okunnighet. Striden är
framstegsarbetets livsluft och förutsättning. En art av konservatism,
tröghetens, älskar för visso mest av allt friden och lugnet i spiselvrån,
men det är icke denna, som här avses.
Men för att föra strid måste man känna sina motståndare.
Genom beklagliga omständigheter, för vilka som förut visats
högern har sitt dryga ansvar, har detta i främsta rummet kommit
att bli de mer eller mindre socialistiska arbetarne, den s. k.
underklassen. När man talar om denna med även socialt intresserade
människor ur överklassen, får man ej sällan del av de mest
förvånande iakttagelser och teorier rörande arbetares eller
arbetarkvinnors levnadsvillkor och själsliv. Man tycks tro, att man här
har att göra med en helt annan värld, vilkens genomforskande
erbjuder lika svåra och intressanta uppgifter som det inre av
Tibet eller Grönland. Detta intresse von oben är lika onödigt och
löjligt, som det är välment. Arbetarne äro ju människor av alldeles
samma slag som andra; de tänka, känna, glädjas, lida, älska och
— ej minst — hata på samma sätt och av alldeles samma motiv
som andra. Men väl tror jag den allmänna sedliga upplösningen
ej är så stor i den stabilare arbetarklassen som i de högre lagren.
I den förra sträva ännu oftast man och kvinna som goda
parhästar i livets möda, där göras offer för barnen, som närma sig
det övermänskliga, där älska barnen sina föräldrar med
innerligaste ömhet, där aktas ännu ej sällan tro och loven, sanning och
rätt, där spekuleras och jobbas icke i medmänniskors svett och
nöd — jag inräknar naturligtvis icke vissa närliggande företeelser
i begreppet stabil arbetare. Dessa upptäckter äro också värda
att göra, i varje fall värdefullare än t. ex. att arbetarkvinnor sörja
på annat sätt än de »bildade».
Den konservativa demokratin röjer upp med alla gamla
dumma fördomar om stånds- och klasskillnader. Den accepterar
demokratin som faktum och ideal. Den är fullt genomträngd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:23:37 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1920/0139.html
