Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Konservativ demokrati. Av Birger Lövgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fritt och obehindrat av alla parlamentariska doktriner ha
möjlighet att reglerande och ledande kunna personligen ingripa i rikets
styrelse och att obunden av partihänsyn fritt välja sina rådgivare.
Ty begåvning och heder äro inga prerogativ för riksdagens
medlemmar — det finns icke ens någon garanti för att de främsta i
något av dessa hänseenden sitta där. Mot strävandena att
avskaffa konungadömet eller nedtrycka konungen till en viljelös
lekdocka i de ena eller andra partidelegerades händer måste
konservatismen sätta sitt bestämda, sega och oböjliga motstånd.
Representationen blir icke mindre arbetsduglig därför att statschefen
är det, som synes av Förenta staternas exempel. På denna
fundamentala punkt i svensk konservatism har det nya
högerprogrammet icke heller givit klart besked — jag hoppas, att den rätta
innebörden ligger i satsen: »Värn om vår historiska författning.»
Konservatismens utrikespolitik bestämmes av samma motvilja
mot alla ideologier och konstruktioner. För den konservative är
kriget likaväl som för den doktrinäre fredsvännen ett fasansfullt
ont, men han kan icke tro på möjligheten av dess avskaffande.
Han ser för närvarande inga andra utrikespolitiska uppgifter för
Sverige än stärkandet av det skandinaviska samarbetet (stödjandet
av Ålands strävanden är snarare en moralisk än en politisk plikt).
Varje strävan till landutvidgning skulle vara vansinnig med den
ringa nativitet som förefinnes i Sverige. Men vem kan klart
skönja, vad framtiden skall föra med sig? Kriget kan bli icke
blott en bister nödvändighet utan en bjudande plikt. Statens,
folkets eget intresse kan kräva det. Och detta intresse är icke det
allra högsta. Liksom under Gustav II Adolfs tid kan Sverige än
en gång få gå till strid för höga ideella allmäntmänskliga
uppgifter. Att avskaffa försvarsväsendet måste under sådana
förhållanden te sig som höjden av vanvett. Kravet på ett starkt försvar
ligger i konservatismens natur. Men det bör icke vara onödigt
starkt — detta innebär i själva verket en kraftförlust. Åtskillig
inskränkning av värnpliktstiden synes under nuvarande
förhållanden väl motiverad, så mycket mer som enligt allmänt
vittnesbörd den »militära folkhögskolan» dessvärre på alltför många håll
tenderat till att bli en råhetens högskola. Bättre en kortare tid
med lust än en längre tid med pust och suckan! Försvaret måste
bli folket kärt, annars kan det aldrig bli ett starkt försvar! Det
måste bli en sedlig makt i samhällslivet, icke blott en tung och
tryckande börda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
