Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - »För illa att vara sannt». Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 139
sådant kan komma från ett av de länder som nu betyda mest i världen
innebär en ytterligare stråle av hopp, så långt en sådan
sinnesförfattning än är från att dominera någonstädes. England i ;sin nyare historia
har mindre än kanske något annat land saknat män och kvinnor,
som vågat gå emot stundens förblindelse och fanatism; föreningen Union
of Democratic Control, veckoskriften The Nation, männen Bertrand
Russell, Ramsay Macdonald och åtskilliga andra äro exempel därpå
från det senaste kriget. Men man kan ej bestrida, att även dessa
gruppers åskådning blivit dogmatiserad, blivit ett parti pris, d. v. s. att de
häft nästan lika svårt som sina hundra gånger starkare motståndare
att pröva de särskilda företeelserna utan fördomar och ensidighet.
Keynes tillhör ett annat slag av människor och ett mycket värdefullare:
bland det offentliga livets män — dit han strängt taget icke åtminstone
hittills har hört — äger England knappast något annat motstycke till
honom än den åtskilligt mindre teoretiskt tränade lord Robert Cecil.
Han är den andligen frie mannen, »the independent gentleman», en i
nästan alla andra länder utdöd species, i detta fall en ännu ung
vetenskapsman (nationalekonom), fellow i ett Cambridge-college, som
alltifrån krigets första dag användts i de mest krävande av krigets
ekonomi skt-finansiella uppgifter och som efter dess slut intagit en ledande
ställning i fredskonferensens ekonomiska förhandlingar — tills han i
juni 1919 bröt sig ut på grund av sin känsla av det över all måtta
fördärvliga i konferensens resultat. En sådan man får anses
vittnes-gill mer än de flesta, han företräder intet parti, inga intressen, han
talar för att ge luft åt sin innersta mening. Sedan tillkomma alla de
gåvor hans intellekt och hans erfarenhet förläna: ovanlig insikt såväl
om de handlande personernas motiv som om de materiella fäkta;
teoretisk bildning, iakttagelseförmåga och psykologisk blick som ej äro allom
givna, och till sist förmåga att finna sådana uttryck för sin uppfattning,
som i all sin behärskning och i bästa mening akademiska kultur verka
med genomträngande skärpa. Men t. o. m. om det mesta av allt detta
saknats, borde verkan ha blivit ytterligt stark, ty det behöves ej mer
än kännedom om de nakna fäkta för att inse vad det hela betyder.
Att på de par sidors utrymme som här kan disponeras ige intryck av
vad som sikett eller av Keynes’ framställning är omöjligt och kanske
även överflödigt. Hans bild av de tre världshärskarna Clémenceau,
Lloyd George och Wilson bär prägeln av psykologisk sanning, och
särskilt Wilsons omvändelse skildras med sällsynt övertygande kraft.
Presidenten framställes som den i politisk begåvning och politisk lika väl
som allmän kultur föga lyckligt utrustade, som kom till Paris utan
en enda plan genomtänkt eller utformad, .oemottaglig för intryck och
tillknäppt gent emot sina medhjälpare samt därför till en början böjd
att gräva ned sig i sina ursprungliga positioner men ur stånd att göra
detta inför alla de oräkneliga detaljuppgifter som måste lösas och vilka
han ej ägnat en tanke. Hans skickliga motspelare funno snart, att
»hans tankeförmåga och temperament voro alltigenom teologiska och
ej intellektuella», att allt vad som krävdes för hans anslutning var
formuleringar, som räddade verba formalia i de fjorton punkterna, alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
