Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Humor och melankoli. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 149
en analys bli annat än fantasteri, måste den ta sin utgångspunkt i de
historiska fakta och sammanhang, som med säkerhet kunna fastställas.
Vanligen pressas hela Luthers religiösa liv in mellan motsatserna
synd och nåd. Den evangeliska förtröstan frälsar från det sedligt
onda, det är och förblir huvudsaken. Men det religiösa problemet
uppkom icke för Luther endast ur samvetsnöden, utan även ur livets
nöd, ur en olycka för vilken han icke kunqle göras sedligt ansvarig.
Melankolien betydde för Luther den mänskliga tillvarons svårigheter
och ve i en så kännbar tillspetsning som möjligt. Även mot detta
fysiska, kosmiska lidande lämnar hjärtats förtröstan beprövad hjälp.
Luther har sålunda ett budskap både till den, som är fridlös och
olycklig utan eget förvållande, och till den som vaknat till att lida
av sina begångna fel.
Men melankoliens betydelse inskränker sig icke till att den vidgar
frälsningsbehovet. Den gjuter sig ihop med samvetets tyngd till ett
block, som ingen mänsklig makt förmår rubba. Han som ägde
förmåga till snart sagt vilka stordåd som helst, kunde icke skapa
tillfredsställelse för sitt innersta behov. Han kunde icke kasta av
bördan. Han kunde icke heller glömma den i mystikens vanmaktsrus.
Den måste avlyftas. Luthers uppror mot katolsk förtjänstlära och
moralism äger sålunda ett visst samband med melankolien.
Grundsatsen om människans fullständiga oförmåga, när det gäller »liv och
salighet», har klarnat under reformatorns strider mot anfäktelser och
ångest. Den får därför icke lättsinnigt anammas av eftersägare. Men
dess sanning fördunklas icke därav, att Luthers personliga väg till
att fatta den icke kan vara giltig för alla.
I den dramatiska skildringen av färden till Worms ställer
Söderblom effektfullt mot varandra Martin Luther och kejsar Karl V
såsom religiösa människotyper. »Ingen kunde stanna i tveksamhet om,
vilken av de två motsvarade munkidealet, munken eller kejsaren.»
— »l Worms blir det tydligt för den som kan se, att den nya
re-ligionstypen vunnit mognad. Det visade sig däri, att sådant som tett
sig som motsatser i denna gestalt visade sitt inre nödvändiga
sammanhang, nämligen ödmjukhet och mod, frihet och obrottslig lydnad
mot Gud och samvetet. Det som förmådde åstadkomma en sådan
sammangjutning var den evangeliska förtröstan.»
Andra Lutherstudier är en anspråkslös titel på bokens senare
hälft, som i flera avsnitt är ägnad frågan om Luthers
religionshistoriska ställning. Här klargöres skillnaden mellan de samtida
humanistiska rörelser, som av Imbart de la Tour sammanfattats under
namnet »reformism», och den Lutherska kyrkoförbättringen. Erasmus
och Luther! Det paradoxala är, att en verklig förnyelse endast inträtt
inom kyrkans evangeliska del, fast reformprogrammet för Luther var
en sekundär angelägenhet i förhållande till det enda nödvändiga, själens
frid. Förklaringen ligger i att humanismen saknade en nyskapande
religiös erfarenhet. Dess fromhet bar alltigenom Medeltidens märke,
även däruti att den mot observans satte icke andlig frihet utan ett
visst mått av negation.
11. Svensk Tidskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
