Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Humor och melankoli. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 LITTERATUR
Frågar någon, vari detta nya i lutherdomen består, så svarar
Söderblom med många av reformationens trogna lärjungar och dess
argaste vedersakare: den personliga vissheten. Inom lärans
område betyder detta ingenting mindre än kristendomens fulla
myndighetsförklaring som personlig religion. Den efter-tridentinska
katolicismen har gått motsatta vägen. Det institutionella gudsumgänget,
vars krön är Vatikankonciliets dogm om påvens ofelbarhet, blir a
och o i religionen. Söderblom hävdar, att denna katolicismens
ensidiga utveckling leder bort från huvudsaken i kristendomen. Tre
ting utgjorde själva kärnan i senmedeltida religion: mystiken, augusti
-nismen och Bibeln. »Frågar man efter kungsådran i kyrkans rörelse,
lär väl ingen fjärde livsyttring kunna mäta sig med dessa. Inom
alla tre fanns i samtiden ingen mer autentisk fullföljare av kyrkans
bästa traditioner än Luther. Man torde vid noggrann analys av
kyrkans andliga innehåll icke kunna undgå att se, att kyrkan i denna
brytning och söndring fortsatte sitt djupa liv i Luther.» Det torde
kunna sättas i fråga huruvida Luther verkligen fullföljer mystikens
intentioner. Är det riktigt att såsom Söderblom skilja mellan
lagreligion, mystik och förtröstan, så hör Luther icke till mystikerna,
trots sin kärlek till Tauler och »Theologia deutsch» och trots alla
de fina toner ur mystikens korsteologi, som ljuda ur hans klangrika
själ. »Mystiken gav icke Luther nog» (Söderblom) betyder: »det är tomt
lappri.» Även i den evangeliska religionen finns gudserfarenhet. Vi leva
icke på möjligheter utan på verkligheter. Men Luther betvivlar — det
framhåller också Söderblom — att Gud kan nås genom metodisk
stegring av människans känslo- och förståndskrafter. Uppenbarelsen är icke
en stege, som vi rest upp, utan en räddande hand, som räckes ned
till oss. Mystiken tenderar alltid på ett mer reflekterat stadium till
subjektivism. Luther var alldeles fri från den cyniska självgodhet,
som betraktar sina egna stämningar med helig vördnad. Vill man
ha ett paradexempel på hur mystik och luthersk kristendom
stötas bort av varandra, så vet jag intet bättre än Sebastian Francks
öde att oförstådd vandra från stad till stad i det Tyskland, som höll
på att reformeras.
Det förefaller stundom, som om ärkebiskopen kanske av ireniskt
nit vore benägen att sätta likhetstecken mellan Luther och Calvin.
Det är sant att båda bekämpade den medeltida moralismens religiösa
grundsats. De tålde icke det semipelagianska hälvtenbruket mellan
Gud och människa. Men icke dess mindre kommer moralismen,
»den rättfärdige skall leva på sin rättfärdighet», in i calvinismen på
en bakväg. Man kan se, hur det går till hos en av Galvins strängaste
lärjungar, de amerikanska presbyterianernas kyrkofader, Jonathan
Edwards. När han skall utlägga ordet: »Av deras frukt skolen I
känna dem», stannar han vid detta kriterium: »Vår vandel är även
för oss själva det enda säkra beviset på att vi äro verkliga kristna».
Då Luthers djärva livsideal utifrån inympas på små själar, slappes
köttet löst, medan man strider om läran. Från Galvin går raka
vägen till de evighetsviktiga striderna om församlingsordningar, kläder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
