Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 8. 3. 1920 - Klerikalismen i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 DAGENS FRÅGOR
hans planer kunde förverkligas; men då tiden fullbordats och kyrkan
äntligen funnit ögonblicket att frångå sin reserverade ståndpunkt vara
kommet, blev framgången desto mera fullständig. Vid valen den 16
november 1919 vann det i januari samma år konstituerade Italienska
folkpartiet på sitt demokratiskt-klerikala program ej mindre än 103 platser
i parlamentet och blev därmed helt plötsligt en faktor av högsta vikt
i landets politiska liv; endast socialisterna, som disponera 150 platser,
kunna bland de italienska organiserade partierna göra dem platsen
stridig. De övriga politiska fraktionerna äro undantagslöst av mer
eller mindre efemär beskaffenhet och kunna i varje fall genom sin
brist på sammanhållning ej göra sig gällande på något mera avgörande
sätt. Italien har följaktligen numera liksom tidigare Tyskland fått sitt
centrum, och säkerligen kommer detta att få en mycket djupgående
betydelse för den framtida orienteringen av landets politik.
Man måste ovillkorligen fråga sig hur denna vittomfattande politiska
omorientering varit möjlig och vad som innerst föranlett densamma.
Kännare av den italienska politiken söka den yttersta grunden i det
italienska folkets koncentrerade ovilja mot de män och det parti, isom
ha att ansvara för Italiens indragande i kriget och för de inre
förhållandena under krigsåren. Den på konstlad väg uppdrivna irredentismen
— ty i själva verket var denna rörelse så gott som död sedan minst
tre decennier tillbaka — det utbredda spioneriet mot »defaitisterna»,
laglösheten inom landet, nöden, svälten, oredan i förvaltningen, allt
detta och så till slut Caporetto, det blev för mycket för folket. Oviljan
mot Salandra och Sonnino, krigspolitikens upphovsmän, blev så stark
att den förre kastades ur sadeln på våren 1916, och att den senare
satt kvar även i den av Roselli nybildade ministären berodde endast på
starka påtryckningar från de övriga ententemakternas sida. Men efter
de italienska motgångarna på fredskonferensen kom turen även till
honom. Och med dessa bådas fall \ar även deras hela politik dömd;
den krigsivrande liberalism de representerade har desavouerats av
det italienska folket, och i dess ställe ha de socialistiska och klerikala
partierna tagit platserna i högsätet.
Vatikanens ställning till det nya partiet, som ursprungligen ej varit
fiillt tydlig, har numera formulerats av kardinal Gasparri i ett brev,
riktat till presidenten i Unione cattolica, greve Della Torre. Utan att
bestämt binda sig vid partiet eller erkänna sig ansvarig för dess
åtgöranden har kurian dock formellt godtagit dess organisation och
förklarat sin livliga sympati för dess allmänna syftemål. De
partimedlemmar, som känt sig ängsliga för att partiets utveckling och program
skulle komma i strid med den högsta andliga auktoritetens åskådning,
kunna således vara lugna; allt är från början baserat på en
genomgående principiell samstämmighet mellan kurian och partiets politiska
ledning. Främsta platsen inom denna intages av den nu femtioårige
milanesiske advokaten och journalisten Filippo Meda, sedan länge känd
för sin intensiva verksamhet i den kyrkliga propagandans tjänst. Vald
till deputerad 1909 har han med mycken energi arbetat för att i
parlamentet göra de katolska synpunkterna gällande, och trots sin markerade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
