Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Statens ställning till kyrkans frihetskrav. Av Gustaf Ribbing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATENS STÄLLNING TILL KYRKANS FRIHETSKRAV 187
eller att befordra dess andliga odling, hava tillika övertagits av
staten.
I ett folk med framåtskridande odling bilda sig med
nödvändighet olika medborgargrupper med skilda arbetsuppgifter,
olikartad utbildning och ojämn förmögenhetsfördelning med därav
följande olika maktställning inom samhällslivet och i
förhållande till statens ledning. När denna folkklassernas
differentiering överstigit en viss gräns, uppväxer därur en ny uppgift
för staten. Av omsorg om sin egen maktställning kan den ej
tillåta, att någon enskild eller någon medborgargrupp blir så
stark, att statens förmåga att i varje fall göra sin vilja gällande
äventyras. En rubbning av jämvikten mellan klasserna stör
därjämte samhällslivets harmoni och försvagar
samhörighetskänslan inom folket. Staten måste därför låta sig angeläget
vara att vidmakthålla denna harmoni eller återställa den, om
den blivit rubbad.
Statens verksamhet i detta syfte har ock gamla anor i
världen. I femte Moseboks 15 kap. möter oss ett helt system av
föreskrifter för att hindra en allt för stor tillväxt av skillnaden
mellan de rikas och de fattigas livsvillkor. Vare sig nu dessa
föreskrifter ägt laga kraft eller äro att anse såsom ett
reformprogram, utsprunget ur ett genom den profetiska förkunnelsen
stegrat rättfärdighetskrav, ådagalägga de i allt fall, att tanken
på statsverksamhetens inriktning på att förebygga stötande
olikheter i de skilda samhällsklassernas levnadsförhållanden ej var
främmande för det gamla Israel. Liknande statsanstalter känna
vi ock från Greklands små stadsrepubliker och från det Rom,
som beredde sig att övertaga väldet över världen.
Närmast och förtrognast känna vi dock denna
statsverksamhet genom vår egen tids sociala lagstiftning. Den moderna
kulturstaten har tagit på sig ett allt mera omfattande ansvar
för varje medborgares välfåird och fattar det allt mera såsom
sin uppgift att jämnt dela sol och vind för de olika
samhällsklassernas tävlingskamp om livets segerpris. Därvid ryggar
den ej tillbaka för närgåeride ingrepp i personlig handlingsfrihet
och förmögenhet.
Om man än understundom kan vara tveksam, huruvida icke
de åtgärder, som därvid tillgripas, kunna direkt eller genom
sina biverkningar lända till skada för folklivet i dess helhet,
kan dock icke något tvivel råda därom, att syftet — ökad om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
