Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Demokratien i vår högre skolbildning. Av J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 J. A. EKLUND
traliserad, de trådarna böra icke vara så starka att allt hänger på dem, så att
en tjuv kan samla ihop oss och dra oss med sig som fiskar på en långrev och
gå sin väg med oss.
Jag ville här tillämpa på skolan samma grundsats som jag söker följa, då
det är fråga om kyrkan, och som jag anser vara i god mening demokratisk.
Därute i lokalförsamlingen, i folkets djupa lager och i de svenska bygdernas
gamla jordmån, där är det lönande och givande att arbeta. Kanske missaktar
jag för detta arbete något för starkt lag och form och styrelse; då torde det
bero på en viss leda vid tanken på, huru vi varit nära att andligen och
nationellt dö mitt i de många lagarnas och formernas och det myckna styraiidets
gyllene dagar.
— Jå — men det tar sig ingenting ut!
Den svarta myllan tar sig heller ingenting ut. Men det är i den säden
växer.
Så långt talet i Dalarne, som naturligtvis ingen brydde sig
om. Det hette på den tiden: »Vem i all världen bryr sig del
minsta om vad smålandsdomprosten säger?»
Men säg! Det där om långreven, det var ju ändå inte sä
dumt för att vara av en smålandspräst? Hade jag haft riktig
intuition, så borde jag hava kunnat uttala en messiansk
profetia om storfiskaren Värner Rydén, som i sin tid skulle komma
att bruka det i Carl von Friesens och Ernst Carlsons stil
konstruerade redskapet och fullborda den politiskt-demokratiska
reformen av hela vårt undervisningsväsen. Nu skymtar bara
gestalten i den tveksamt negativa ramen: »inte precis en Hinke
Bergegren». Men helt fullbordat är ju inte heller herr Rydéns
advent. Vi ha blott upplevat begynnelsen. Han själv och hans
folk se nog emellertid i anden den tillkommande härligheten
och äran och makten, då allt är honom eller hans gelikar
underlagt. –––-
Att trots ändringar av organisationen det levande sambandet
mellan stift och läroverk icke behöft helt försvinna, visar ju
erfarenheten. Den av Ernst Carlson omnämnda samverkan kan
dock med god vilja å ömse sidor hava någon liten betydelse.
Överstyrelsen räcker icke långt. Och den blir ju såsom alla
centralmyndigheter levande begraven i pappersgrav. I särskilt
högtidliga ögonblick kommer »den» och håller ett invigningstal
— en otacksam uppgift, när man vet hur tråkiga pedagogiska
ämnen äro såsom föremål för tal. Den Jupiter vill såsom
talare fördärva, honom låter han förrätta skolavslutningar eller
hålla andra skoltal. Jag undrar knappast på, att en min gode vän
i lekmannastånd ofrivilligt utbrast: »Det var då det tråkigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
