- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tionde årgången. 1920 /
214

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Demokratien i vår högre skolbildning. Av J. A. Eklund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

214 J. A. EKLUND

hade ingen makt. Vi fingo spela vår bedrövliga
Gassandra-roll, där som i nästan allt annat.

Naturligtvis plitade vi och skrevo — utan resultat.

Då gällde det exempelvis att hålla den så kallade
»empirismens» allt nedtryckande välde ifrån livet. Vi fruktade en
sänkning av själva förmågan att reflektera. Jag tror vi ha
fått rätt.

Jag citerar för rö skull från 1903:

Det fanns åtminstone förr bland oss unga sådana, som voro så anlagda, att
den första mera »filosofiska» bok, som kom i våra händer, verkade såsom
bekantskapen med en ny intresseväckande värld. Och det blev nästan en liten
epok, när vi första gången fingo i »svensk skrivning» komma ut ifrån
referatet, den eftergjorda berättelsen och den intresselösa beskrivningen till
den s. k. »undersökningen». Där fick man åtminstone »resonnera». Det är
naturligtvis icke resonnemangets värde eller »resultat», som är i fråga det
är ju bara fråga om »övningen».

Det är en kolossal fördom i tiden, att det sinnligt empiriska ligger
ynglingen närmare än »den osynliga världen» med dess frågor. Hela historien
dömer denna moderna åskådning såsom falsk. Långt tillbaka i tidernas
historiska gryning vaknade tankarne på de översinnliga tingen; sent och
långsamt har man under sista skedet av utvecklingen fått människan att empiriskt
undersöka den sinnliga världen.

Det är ju sant, att det gamla s. k. humanistiska studiet behövde starkt
reformeras. Ty det sjönk ned i sakens Arttre former, det kom att stanna vid
orden och satserna och grammatiken. Vad som »stod» i texten betydde föga.
Att vara intresserad av innehållet föll ofta utanför programmet. Jag hörde
nyss i studentexamen expliceras en berättelse om Alexander den store. Där
berättades med den oefterlikneliga antika objektiviteten, huru Alexander, för
att utröna förhållandet med en flod, som försvann i jorden, helt enkelt kastade
ned ett par soldater i gapet och fann att de verkligen — soldaterna!
—kommo fram igen, där vattnet åter strömmade upp i dagen. Abiturienterna
kämpade ju med glosorna. Och jag undrade, om någon av dem hade minsta
tanke på, huru hela den antika »humaniteten» stod där återgiven i sin
nakenhet. Det hade varit frestande att säga: Se, huru man tänkte om människoliv
på den tiden! om det icke varit utom programmet. Läraren sade ingenting
sådant.

Men varför skulle man icke kunna reformera detta studium, i stället för att
blott allt mer avknappa och långsamt döda det! Visst är, att hur man letar
i moderna alster, aldrig finner man det »elementära» stoffet för kännedom av
människolivet så enkelt givet som i »det klassiska». Det klassiska — dit
räknar jag ju både Bibel och Homeros — ligger ungdomen med dess sinne för
det enkelt ocli pä samma gång storstilat psykologiska i både ont och gott
vida närmare än alla moderna tankar. Den moderna anden är så oändligt
långt bortkommen i det komplicerade, vare sig den analyserar materia eller
själsliv, vare sig den diktar eller forskar, att även vi äldre tröttna. Det är ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:23:37 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1920/0220.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free