Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den tyska mars-stormen. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN TYSKA MARS-STORMEN 221
Högerpartierna hade vetat om kuppmakarnes planer men avrått
dem; i ett fullbordat faktum funno de sig med fler eller färre
förbehåll. D:r Stresemann (»deutsche Volkspartei») hade alldeles
för bråttom att erkänna den nya regeringen, andra voro
försiktigare. Förbudet för tidningarna att utkomma hindrade alla
pressuttalanden i Berlin. På somliga ställen i landsorten hade Kapp
starka sympatier, men icke dess mindre utträdde Traub, den ende
tysk-nationelle som aktivt arbetade för Kapp, ur sitt parti.
Ebert-Noske-regeringen förstod först den 12 mars den fara, i
vilken den svävade; Noske var allt för lättrogen och trodde icke
på att officerarne skulle bryta sin ed. Frågan gällde om man
skulle bruka vapen mot de från Döberitz framryckande
marinbrigader som på grund av fredsslutet stodo i begrepp att
upplösas. Meningarna voro delade inom kabinettet, utgången var
oviss. För att undvika gatustrider mellan reguljära tyska trupper,
beslöt regeringen att draga tillbaka riksvärnstrupperna och själv
lämna Berlin. Detta har givit anledning till hånfulla uttalanden,
men »flykten» var politiskt berättigad; Berlin är icke detsamma
som Tyskland, och den lagliga regeringen måste vara i stånd att
förhandla med utlandet och kunde följaktligen icke låta internera
sig: den hade ju möjlighet att sammankalla nationalförsamlingen
till Stuttgart.
Kapp och hans bundsförvanter ledo svåra missräkningar.
Generalerna i riksförsvarsministeriet nekade att lyda, de flesta
kommandona i riket höllo fast vid »den gamla» regeringen. Inom
riksministerierna förklarade understatssekreterarne sig icke ämna
taga emot några befallningar av Kapp; riksfinansministeriet
nekade att utbetala några penningar, och då general v. Liittwitz i sin
nöd med våld ville bemäktiga sig penningar ur riksbanken nekade
hans egna officerare att lyda honom. Förgäves försökte man att
genom flygblad utsprida, att den nya regeringen åtnjöt ententeris
»välvilja», förgäves gåvos löften att upprätthålla lagen om
driftråd, förgäves försökte man till och med att komma till
samförstånd med de oavhängiga, intet hjälpte, man kunde icke moraliskt
få någon fast mark att bygga på.
Emellertid började motståndet inom de djupa leden. Det
socialistiska kabinettet behövde icke anbefalla storstrejk, den bröt fram
med oemotståndlig kraft, omfattade järnvägsmännen; delar av
ämbetsmannakåren slöto sig till den, Berlin, Kapp-Ltittwitz’
egentliga maktområde, var lamslaget. Storstrejken är ett fruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
