Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Den siste tsaren - En lögnens furste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 247
gin och en smickrare som utrikesministern Muraviev. Vad Sipjagins
efterträdare Plehve beträffar, är det av intresse att konstatera, att
Isvolski utan reservation bekräftar hans andel i det ofattbaraste av allt det
gemena, varav Rysslands historia vid denna tid överflödar, användningen
i den hemliga polisens tjänst av agenter som samtidigt för
revolutionärernas räkning arrangerade terroristattentat — för ett av dem föll som
bekant Plehve själv offer. Likaså bekräftar han det rysk-japanska
krigets upphov i en Besobrasovs finansprojekt, vilkas fantastiska karaktär
tjusade tsaren och förledde honom att lämna ledningen av de
diplomatiska förbindelserna med Japan i händerna på denne till statssekreterare
förvandlade tämligen tvetydige och kanske halv tokige äventyrare. Han
förnekar emellertid bestämt, med åberopande av den mot sin härskare
avogt stämde Wittes auktoritet, att några tankar på egen vinning skulle
förestavat tsarens ödesdigra handlingssätt i den östasiatiska frågan.
Efter rådgivare av dylik art förvånar sig Isvolski icke över vad som
kom därnäst — charlatanerna och hypnotisörerna. Redan olyckorna vid
kröningsfesten i Moskva hade satt djupa spår i Nikolajs åt mysticism
och vidskepelse lagda sinne, och därtill kom inflytandet från
kejsarinnan Alexandras »starkare men än mera exalterade kvinnliga natur».
Så uppdyker vid sekelskiftet den med något tvivelaktiga antecedentia
utrustade forne slaktarpojken från Lyon, Nizier Vachol, alias
magne-tisören Philippe, och till sist, sedan denne efter några års maktställning
vid det kejserliga hovet avlidit, omkring det olycksdigra året 1905 —
Rasputin. I fråga om denne får man tyvärr inga detaljer eller nya
fäkta, men det är \ackert så, att Isvolski i denna punkt ger ett mycket
högt betyg åt Dillons — för övrigt just i ifrågavarande kapitel alldeles
briljanta och för eventuella ryssvänner mycket litet uppbyggliga —
framställning.
»Une faiblesse de volonté qui paralysa un ensemble de qualités de
coeur et d’intelligence incontestables», så betecknar Isvolski det
dominerande draget hos sin forne härskare. Politiskt sett avviker den ryske
diplomaten alltså icke synnerligen mycket frän den västerländske
journalisten i sitt omdöme om den beklagansvärda gestalt, i vilkens öde
det mäktiga ryska tsarväldets utveckling till sist utmynnade.
Asquiths stora seger i den valkrets, vilkens votum i en nu
ofta citerad passus i Disraelis Endymion utpekades som
utslagsgivande, är ur många synpunkter mycket betydelsefull. Lämnar
man åsido frågorna om dess innebörd för partiförhållandena och för
den parlamentariska ortodoxiens eventuella renässans i England har
man även att besinna dess betydelse som signalen till ridåns uppgång
för ett drama av största intresse: Asquiths personliga uppgörelse med
Lloyd George för vad som skedde den vecka, då denne i ett lika
mästerligt som från alla fördomar om lojalitet och gentlemannaskap frigjort
samspel med lord Northcliffe störtade sin chef, den dåvarande
premier-ministern. Sannolikheten för att ett sådant »tit for tat», som Palmerston
gav lörd John Russell, skulle kunna tillfogas Lloyd George från Asquiths
sida har växlande synts ökas och minskas. Asquiths återvändande till
någon verklig förstarangsplats i politiken har det senaste året tett sig
En lögnens
furste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
