Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 25. 5. 1920 - Hur pappersmynt börjar, och hur det slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 295
tungt offer på det finansiella nödtvångets altare; den uppfattas som
något gott i sig självt, som en eggelse till ökad ekonomisk
livaktighet, en ny möjlighet för stora vinster åt producenterna och »goda
tider» eller »högkonjunktur» över huvud taget.
Assignaternas tillkomst sammanhängde otvivelaktigt just med detta,
såsom prof. Tallqvist också påpekat. Framför allt gäller detta om
de argument som framfördes av den störste mannen bland deras
till-skyndare, Mirabeau. I sina avgörande tal för det nya
pappersmyntet kom han ständigt tillbaka till den livgivande verkan av en större
penningmängd: »Utströn detta frö till liv som samhället saknar, och
I skolen skåda, till vilken grad av välstånd och glans det därigenom
omedelbart lyftes!» I själva verket är man icke långt ifrån denna
tankegång, ehuru med blicken på visst sätt vänd åt motsatt håll, när man
i våra dagar inskränker sig till att varna för följden av ett så högt
diskonto som behövs för att hindra ytterligare fall i penningvärdet; och
det bör kunna glädja exempelvis h. exc. statsminister Branting att
därvid ha en så lysande fransk vältalare som Mirabeau till sin föregångare.
Visserligen varnar han för att man »fullständigt blint» skulle låta
penningvärdet sjunka, mot att man »går extremt och blindt på den
vägen», och döljer ej, att ställningen då blir »förtvivlad, ohållbar och
olycklig», vilket också var Mirabeaus uppfattning. Men mot
långsammare och mer målmedvetna steg i riktning av penningvärdets
ytterligare försämring — under den anspråkslösa lilla nedgången till
omkr. 30 % av det ursprungliga — uttalar statsministern ej minsta
varning utan snarare tvärtom. Ty »i fall man höjer diskontot så
mycket som en del teoretiska nationalekonomer .... kräva» — vilket
är jämt så långt, att penningvärdet blir stabilt eller upphör att sjunka
— »får man en kris av en omfattning och art, som vi icke haft här
i landet sedan förra århundradets början (!), tror jag, i varje fall
icke på mycket länge, och den kommer att medföra arbetslöshet i
•en enorm utsträckning och ett allmänt nödtillstånd» (allt enligt andra
kammarens protokoll den 16 mars). Ett sä lågt diskonto, att det icke
hindrar ett fortsatt fall i penningvärdet, är alltså enligt vår ledande
politikers mening nödvändigt för att bevara näringslivets hälsa. Att
han ej gjort detta klart för sig, är visserligen mycket möjligt; det ligger
likväl ofrånkomligt i hans ståndpunkt.
Nationalekonomerna gingo på sin tid i elden emot assignaterna lika
ivrigt som de nu göra emot vårt oinlösliga pappersmynt. Vid det
förra tillfället var det särskilt fysiokraten Dupont de Nemours, själv
ledamot av den konstituerande nationalförsamlingen, som satte in
sin kraft på att hindra det ödesdigra beslutet, både från sin plats i
församlingen och med sin penna. Bland annat gav han ut en broschyr
under titel, Assignaternas verkan på brödpriset, av en folkets vän,
som bland annat innehöll följande: »De, som föreslå tillverkning av
assignater för två milliarder och uppträda som goda medborgare,
ha sålunda till syfte att höja priset på ett fyra skålpunds bröd till
l livré (franc)» — faktiskt steg det till 200 francs — »en butelj
vanligt vin till 16, ett skålpund kött till 9/10 franc» — faktiskt till 140—
.21. Svensk Tidskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
