Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 25. 5. 1920 - Hur pappersmynt börjar, och hur det slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 DAGENS FRÅGOR
»ett par skor till 12» — faktiskt till 200. »Sålunda äro assignaterna nyttiga
för de rika, som ha stora skulder (= löner) att betala till fattigt folk».
Skriften brännmärktes naturligtvis i nationalförsamlingen som
uppviglande, medan den som vi se ej angav ens hundradedelen av den
prisstegring assignathushållningen i verkligheten skulle komma att
medföra.
Ty greve de Mirabeau segrade 1790, liksom excellensen Branting
1920. Varthän den senare segern en gång kommer att leda, skall
framtiden visa, men den förra segerns frukter tillhöra historien.
Som alltid när politiker ställt till ekonomiska oredor, sökte de böta
dem genom att ställa till nya. Naturligtvis förbjöds genom otaliga
och ständigt våldsammare förordningar — som det numera heter —
»jobberiet»: beräkning av högre värde på det metalliska myntet än?
på sedlarna, lägre pris på en vara uttryckt i det senare än i det
förra och allt annat som kunde visa vad var och en visste,
nämligen att sedlarna sjönko i värde med svindlande fart. Men framför
allt måste man naturligtvis ingripa mot den enorma prisstegring,
som blev främsta verkan härav. För detta ändamål påbjödos 1793
maximipriser över hela linjen, under de mest drakoniska straff, utan
annan påföljd än att driva bort all tillförsel och göra slut på all
legitim handel, så att enda möjligheten att underhålla Paris’
befolkning bestod i utdelning av livsmedel genom kommunens eller statens
försorg — till en tredjedel av inköpspriset. Slutligen måste
maximi-prislagen upphävas i början av 1795, men assignathushållningen
fort-gick utan hejd, tills mängden utelöpande sedlar nått ett belopp av
omkring 40,000,000,000 livrés (eller francs) och deras värde gent emot
silver nedgått, enligt olika uppgifter, till I/80Q eller 1/&60 av det
ursprungliga värdet. Då kröntes verket, efter åtskilliga fruktlösa
försök till en hederligare lösning, med att de icke omväxlade sedlarna.,
21,000,000,000 francs, utan vidare avlystes, d. v. s. förklarades
värdelösa, och de personer som voro deras innehavare alltså utan vidare
berövades vad de ägde i sedelmynt.
Nu skall det villigt medges, att franska revolutionen särskilt i sira
bottenlösa finansiella oreda hade ursäkter för sin vilda
penningpolitik som vi ej för närvarande ha, och att vi därför å andra sidan
nu med skäl kunna hoppas att ej sjunka fullt så djupt i
penningförvirringens dy som man då gjorde. Men någon säkerhet däremot
finnes icke, när man en gång släppt alla garantier för
penningvärdets bestånd, och det är ingalunda osannolikt att nutidens
nationalekonomer i likhet med Dupont de Nemours komma att befinnas
alldeles ha underskattat det elände, mot vilket den av dem bekämpade
politiken styr. Åtminstone är detta enligt all hittillsvarande
erfarenhet långt sannolikare än att de skulle ha överskattat farans vidd,
så glädjande det senare än i sig självt vore. Och det står som något
— trots allt — nästan oförklarligt, hur ansvariga och
ansvarskän-nande män, efter den prisrevolution världen upplevat sedan 1914, med
kallt blod och utan trycket av överväldigande finansiella svårigheter
kunna tillåta en fortsatt förstörelse av penningvärdet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
