Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 25. 5. 1920 - Folkförbundsrådet och dess konkurrenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 299
den tid närma sig, när högsta rådet kunde upplösas och ge rum för
Nationernas förbund, effektivt verksamt som integrerande del av
världens internationella maskineri och koncentrerande sina ansträngningar
på att åstadkomma varaktig fred och åter skapa en industriell och
ekonomisk framtid för det ödelagda Europa. Lloyd George
anslöt sig i princip härtill, men betonade, att tiden ännu ej var mogen
för detta vaktombyte. Hela Europas byggnad vilade på en enda
pelare, alliansen mellan de tre västmakterna, och dessa kunde ej när
som hälst lämna ifrån sig makten och ansvaret till en församling,
som saknade makt bakom sig och den organisation, som var
nödvändig. Högsta rådet vore »början till Nationernas förbund», en
samverkan av ett visst antal för freden organiserade makter, och »det
komme att utveckla sig». Denna sistnämnda mystiska fras har
tolkats såsom inneslutande en plan på ett framtida stormaktsråd, i
vilket med tiden även Tyskland och Ryssland skulle få inträda. I
franska pressen har denna plan omtalats såsom under övervägande »i
högsta rådets kretsar», och folkförbundets främste beundrare, lord
Robert Cecil, gjorde nyligen dessa rykten till föremål för en
misstrogen interpellation till brittiska regeringen. Bonar Law dementerade
naturligtvis ryktena, men kongressen i Aachen, där Frankrike 1818
upptogs som likaberättigad i de över Napoleon segrande stormakternas
krets, har från Lloyd George närstående håll offentligen anförts som
ett för de allierade efterföljansvärt exempel, och helt utan grund voro
nog ej de franska antydningarna om den uppslagsrike »lille trollkarlens»
funderingar på att gå i Metternichs fotspår. Om hans verkliga
känslor för Nationernas förbund har sannolikt en engelsk kritiker ej
träffat så långt från pricken med ett bon mot om att medan Glémenceau
brukade tala om förbundet med humoristiskt förakt, så använder Lloyd
George det förnämligast till att försköna perorationen i sina stora tal.
Ett plötsligt inställande av högsta rådets verksamhet, innan
exempelvis freden med Turkiet undertecknats och en rad överhängande
östeuropeiska fredsproblem fått sin lösning på papperet, är säkerligen
otänkbar, men dess fortvaro som europeisk överregering för obestämd
tid framåt vid folkförbundsrådets sida skulle, som The New
States-man säger, »döda förbundet eller snarare göra något än värre,
förvandla det till en lakej åt diktatorer». Godvilligt tyckes emellertid
högsta rådet — fastän det från Big Five reducerats först till Big
Four och sedan till Big Three — ej vilja ge rum för folkförbundet
och dess dock av dessa »store» praktiskt taget behärskade råd. Detta
faktum återför ovillkorligen i minnet händelseförloppet under åren
efter 1815. Lord Eustace Percy konstaterade också med rätta, att
»historien återupprepar sig ord för ord och rad för rad». Liksom
Heliga Alliansen småningom utlöste sig ur Castlereaghs
kvadruppel-allians, så håller nu, skriver han, högsta rådet på att utlösa sig ur
Nationernas förbund. Och Europa, kunde han ha tillagt, saknar
tyvärr en statsman med skarpblick och statsklokhet nog att följa
Castlereaghs och Cannings exempel, då de beslutsamt bröto med Heliga
Alliansens fördomsfulla och förtryckande tvångspolitik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
