Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 25. 5. 1920 - Den avslöjade Harden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 DAGENS FRÅGOR
Finge man lita till författarens egna ord skulle härmed förhålla
sig så, att han utan tvekan helt enkelt omtryckt de inlägg från skilda
tider, som han offentliggjort i sin beryktade tidskrift. »Det av
censuren ej undertryckta återfinnes i de två band, som utkommit under
titeln ’Krieg und Friede’», lydde hans förklaring. Den är emellertid
falsk. Det har visat sig, att Härden från sina krigsuppsatser
planmässigt sökt utmönstra allt, som kännetecknar honom som
annexio-nist, imperialist, krigshetsare och rättens föraktare. Han har ej blott
företagit uteslutningar i stor omfattning utan t. o. m. stilistiskt
sam-manjämkat luckorna. Den nya, tidens stämningar till behag
retuscherade profil, som boken avser att ge av Härden, är ingenting annat
än ett oblygt och därtill lättuppdagat svek, hart när oförklarligt, om
man ej tar i betraktande Härdens nästan till fåfänga drivna
djärvhet i att exponera sig.
Den verklige Härden, sådan han nyligen restaurerats av bl. a.
Friedrich Thimme, Dietrich Stiirmer och Hans Delbruck, företer ett
ganska annorlunda utseende. Under perioden 1905—1916 framstår
den forna Isidor Witkowsky som en av Tysklands mest utpräglat
nationalistiska Scharfmacher. Den kampanj mot Wilhelm II, vari
Härden onekligen nästan alltid varit konsekvent, fick då sin prägel
av hans anlitande av det franska speordet »Guillaume le timide»
som uttryck för den illa dolda förargelsen över kejsarens
fredsvänlighet; helt visst tillgrepos andra accessoirer, när Härden efter
stilleståndet för en krets sammankallade ententekorrespondenter
pantomi-miskt skildrade exmonarkens politik och personlighet. Före och
under kriget har Härden varnat för varje tysk tvekan inför ett
oundvikligt krig, varnat Österrike för eftergivenhet mot Serbien, varnat
Centralmakterna för en lokalisering av den serbiska konflikten, som
blott skulle framflytta världskriget till en ogynnsammare tidpunkt.
Hans annexionistiska landhunger har känt få motstycken; han har
velat inkorporera hela Belgien och nordligaste Frankrike, han har
begärt ett tyskt Gibraltar vid Toulon. Han har i belgierna sett lömska
skurkar och bannlyst allt medlidande med dem. Han har
oavlåtligen manat till det oinskränkta u-båtskriget för att senare, när
krigslyckan kom honom att vackla och slå in på ny stråt, brännmärka
»riksfördärvaren» Tirpitz och veklaga över undervattenskriget, denna
»förbrytelse som aldrig kan sonas.»
Trots Härdens omredigering av sina krigsuppsatser, dubbelt
samvetslös, då han bedyrar att de återges alldeles så som censuren
lämnade den, har dock allt som minner om den gamla andan ej kunnat
utbrytas ur Krieg und Friede. Den maktfilosofi han drev rent
sportmässigt finns det tillfyllest kvar av. »Vem har rätt? Den som har
makten!» utbrister han, icke anklagande utan apologetiskt, och hans
beundran för Cecil Rhodes, »giganten i lackskor och med tuberkler»,
tar sig uttryck i den djupaste förståelse för maximen: »Detta krig
är rättvist, ty det gagnar mitt folk och ökar mitt lands makt.» —
»Hamren in den satsen i alla hjärtan», fortsätter Härden; »slån upp
den på alla väggar; den väger mer än hundra vita böcker». Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
