Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 8. 1920 - Den politiska korruptionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 367
innan de Vivonne erhöll monopol på att trycka nya förordningar om
sjöfarten, kan man ju förstå, att det ej just var statsintresset, som
dikterade åtgärderna. Det utbildade sig formliga
förmedlingscentraler för att utverka alla slags förmåner av staten, genom alla de
baktrappsinflytelser som stodo till förfogande; och då innehavarinnan
av en dylik affär år 1702 togs för huvudet, måste hela saken tystas
ned, emedan det ej fanns en herre eller dam vid hovet som icke
var inblandad däri.
Vad som nu exemplifierats från Frankrike, hade sitt motstycke
annorstädes, även exempelvis i England, såsom särskilt framgår av
patent- och privilegieväsendet där. Den senaste skildraren av dessa
förhållanden under de äldre Stuartarna, amerikanaren Hyde Price,
säger t. ex. som förklaring till att ett visst monopol — bland otaliga
andra — tilldelats en av Karl I:s hovmän, att han var en alltför
stor skurk att kunna tålas ens vid hovet men likväl måste försörjas.
Med Stuartarnas definitiva fall och parlamentets nya ställning i
statslivet började emellertid på visst sätt en ny fas i den politiska
korruptionens historia, genom att makten nu delades på många fler
händer och följaktligen så mycket flere blevo delaktiga i rovet. Det
är i stort sett samma förskjutning som kan konstateras i Sverige
under Frihetstiden, ehuru landsförräderiet där tillkom som ytterligare
förstärkning. I England skapade de barocka
representationsförhållandena, att rättigheten att välia en parlamentsledamot — eller ej
sällan t. o. m. två — kunde vara bunden vid äganderätten till en
hög med stenar, en gammal mur, ett duvslag eller vad som helst
som i tiderna begynnelse utgjort ett samhälle; och det är givet, att
en dylik makt i första hand skulle begagnas till ägarens privata
vinning. På samma sätt som hos oss under Frihetstiden fullmakter för
huvudmän på Riddarhuset öppet köptes och såldes, ända därhän att
de kunde upptagas som tillgångar i ett bo, var förhållandet i
England med platserna i underhuset; och många episoder härvid hade
en prägel av oemotståndlig galghumor. Så t. ex. anmälde de två
parlamentsledamöterna för staden Oxford (lyckligtvis ej universitetet)
1768, att valmännen begärt av dem som villkor för återval att betala
stadens skulder, uppgående 5,670 pund sterling, vilket föranledde att
de tio förnämsta borgarna i staden kallades till London och
häktades; men från fängelset sålde dessa de två platserna i parlamentet
till två andra spekulanter. Så sent som 1857 begärde roddarna i
Sandwich tre pund var för att rösta på den liberale kandidaten; men
för att rösta på den konservative begärde de fem — emedan de voro
liberaler till sin övertygelse. Och sedan herrar parlamentsledamöter
på dylika sätt förvärvat sina platser, begagnade de första tillfälle att
sälja sina röster. Med Sir Robert Walpole anses allmänt
höjdpunkten i den politiska korruptionens konst ha uppnåtts, inemot
1700-talets mitt, och detta främst genom hans förmåga att köpa politiker
med alla slags förmåner; men systemet var långt äldre och varade
mycket längre. I en engelsk parlamentsdebatt så sent som år 1919
uppgav en talare, brigadgeneralen Groft, att Mr Lloyd George som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
