Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 8. 1920 - Fredskonferensens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 371
Nationernas förbund. Icke heller några allianser eller
specialöverenskommelser. Tillfyllestgörande garantier ha av segrarne både
givits och tagits för de nationella rustningarnas nedbringande till
det minimimått, som är förenligt med den inre säkerheten. Och
till sist: diplomatien går numera alltid öppet till väga och i
allmänhetens åsyn; fredsavtalen äro öppna och ha åvägabragts på ett öppet
sätt, och alla mellanfolkliga överenskommelser och fördrag av alla
slag bliva i sin helhet bekantgjorda för den övriga världen.
Det torde icke vara nödigt att demonstrera en efter annan de
avbilder av dessa principer, som kastas tillbaka från väggarna i den
Versailleska fredsbyggnadens spegelsal. Envar känner tillräckligt av
fredsvillkoren, för att det groteska i vrångbilderna skall falla i ögonen.
Hur har då allt detta skett? Den frågan är, uttryckt med andra
ord, frågan om Pariskonferensens historia. Men hur oöverskådligt
rik än litteraturen om det ämnet månde komma att bliva, kan man
med tämlig säkerhet säga, att dess innersta, verkliga historia aldrig
kommer att ligga i öppen dag. Det sammanhänger med själva
organisationen av konferensen, i och för sig utgörande det mest
skärande hån mot de fjorton punkternas inledningsbud: open covenants
of peace openly arrived ät.
Journalisterna, som trängdes i Paris, tilltvungo sig med någon möda
att i regel få närvara vid konferensens plenarsammanträden — och
intill freden med Tyskland höllos sex sådana (varav ett icke-offentligt),
där pressens män från ett hörn av salen fingo fröjda sig åt åsynen,
huru huvudaktörerna sutto och berättade anekdoter för varandra,
medan en eller annan exotisk vältalare njöt av den begränsade klangen
av sin egen röst. Massan av de smärre allierade makternas
representanter sågo sig behandlade på ungefär samma sätt, för att icke
tala om de neutrala eller härskaran av språkrör för de inbördes
tvistande ny- eller återfödda nationaliteter, vilkas intresse och
välfärd konferensen ju framför allt skulle besörja. Beryktad är
Glé-menceaus replik vid plenarsammanträdet den 26 januari i anledning
av anspråken från de s. k. »staterna med begränsade intressen»: det
borde ej heller förgätas, att de fem stormakterna representera icke
mindre än 12 millioner stridande! Men även stormakternas egna
manstarka kontingenter av experter, ledamöter i den för
konferensarbetet efterhand tillsatta mängden av kommissioner o. s. v., som
trängdes på hotellen i närheten av Triumfbågen eller Place de la
Concorde, kunna icke ha mycket att förtälja om själva avgörandenas
tillblivelse; deras arbete var utan tvivel storartat, men i vad mån
dess resultat togs i anspråk var en annan fråga.
Förskjutningarna i kretsen av de verkligt bestämmande erinrar
osökt om visan om de tio små negerbarnen. Den konstituerades först
såsom tiomannarådet, d. v. s. de fem stormakternas premierministrar
(resp. presidenten Wilson) och utrikesministrar. Efter två månader
utan synbart resultat avsöndrade Lloyd George — efter vad det
påstås, i samband med något misstänkt snedsprång från sekretessen
in på den nya »diplomatin i allmänhetens åsyn» — hälften, d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
