Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 8. 1920 - Fredskonferensens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 DAGENS FRÅGOR
utrikesministrarna. Då japanen, som varken kunde engelska eller
franska, drog sig undan, återstodo the Big Four. Signor Orlando,
som icke kunde engelska — på vilket språk i anledning av
anglo-sachsarnas otillräckliga kunskaper i franska förhandlingarna fördes —
var ofta att betrakta som synligt frånvarande, och då han i april
i samband med Fiume-konflikten försvann, var kretsen reducerad till
de tre män, som inför historien skola bära ansvaret för fredsverket:
Clémenceau, Wilson och Lloyd George.
Materialet för Pariskonferensens allra innersta historia är alltså
koncentrerat till vittnesbörden om de tre männens verksamhet var
för sig och i samråd. Att de skola hunnit eller orkat att
omedelbart nedskriva sina minnen, är väl föga att hoppas, och den
politiska brevskrivningen är i telefonens och snabbresornas tidevarv ej
vad den varit. Och om deras muntliga överläggningar kommer
eftervärlden sannolikt ej att få veta tillräckligt. Till en början hade
fyramannarådet icke ens någon sekreterare, och den officielle
transla-torn, monsieur Paul Mantoux, »var det enda protokoll som fanns».
Men då esomoftast bland deltagarna själva oklarhet lär ha rått om
vad dagen förut beslutats, måste man tillgripa den engelske
sekreteraren Sir Maurice Hankeys tjänster. Hur det sedan kunde gå till,
har beskrivits av en tillfälligt inkallad besökande: han fann Wilson
i ena ändan av rummet konfererande med några experter, Lloyd
George likaså i den andra, Hankey oscillerande mellan dem båda,
Orlando efter en stund citerande Hamlet på italienska för någon för
tillfället arbetsfri och Glémenceau tillbakalutad i sin stol med
anmärkningen: »Låt dem hålla på och prata, de trötta tids nog ut sig»;
så utgöra fredskonferensens verkliga förhandlingar månader i sträck
en ändlös, plantös och formlös, icke protokollsförd konversation
mellan tre män. Även om Mantoux och Hankey medhunnit att
nedskriva några memoarer, lära de knappast kunna bli uttömmande.
Så får man vara tacksam för vad de på de yttre linjerna
arbetande eller iakttagande ha att meddela av sina observationer och
reflexioner. I allra främsta ledet står naturligtvis Keynes’ lika
briljant som vederhäftigt skrivna, tidigare i denna tidskrift (denna
årgång, sid. 138) anmälda arbete om Fredens ekonomiska följder.
Ett innehållsrikt verk, delvis skrivet av personer närvarande vid
konferensen, ehuru säkerligen icke med den dubbla auktoriteten av
Keynes’ ställning och personlighet, blir givetvis den i fem delar
planerade av major H. W. Temperley under the Institute of International
Affairs’ egid utgivna A History of the Peace Gonference of
Paris, varav första delen nyligen utkommit (H. Frowde, Oxford
University Press; Hodder & Stoughton; pr. 42 s.). Den rikaste
litteraturen om konferensen är emellertid säkerligen att notera och kanske
att vänta från de i Paris kringsvärmande journalisternas sida. Mest
uppmärksammad är d:r E. J. Dillons (Daily Telegraph) The Peace
Gonference (London, Hutchinson; 439 sid.; pr. 22 kr.), där förf:s
kända skarpa och kvicka penna, vittomfattande relationer och livliga
självuppskattning komma till sin fulla rätt; delvis är den giord till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
