Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 8. 1920 - Fredskonferensens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 373
gänglig för en bredare svensk publik i översättning:
Fredskonferensen (Stockholm, Geber; VIII + 232 sid.; pr. 13.50). Kortare,
klarare disponerad, mindre gnistrande, men full av solid kritik är den
engelske politiske skriftställaren H. Wilson Harris’ (Daily News) The
Peace in the making (London, Swarthmore Press; 246 sid.; pr.
6.60 kr.),
Det skulle föra för långt att söka följa skildringarna av
fredsförhandlingarnas kaleidoskopiska gång. Här må endast antydas några
drag till de ledande männens karaktäristik, sådan den framgår
särskilt ur de båda nämnda journalisternas i mycket sammanfallande,
om ock olika nyanserade iakttagelser.
Uppriktigheten i avsikten att ge världen en bestående fred sättes
icke i fråga, men väl kompetensen att utföra den. De tre, särskilt
Wilson och Lloyd George, saknade erfarenhet i utrikespolitiska ting,
»de voro säkerligen fria från sådana fördomar, som yrkestraditioner
och en förvirrande sakkunskap kunna alstra». Om den gigantiska
okunnighet, som herskade i konklaven, berättas den ena dråpliga, mer
eller mindre bestyrkta anekdoten efter den andra — såsom huru
en av de främste skall ha undrat över varför ej blott tyskar och
polackar kivades om Schlesien (Silesia), utan även armenierna
(Cili-cia!). Och denna bristande bildning satte även djupare spår:
»historien delade öde med Koltjaks regering och Ukraina, den erkändes
icke av de delegerade». Bristen på plan för och i arbetet
framträder skarpt, liksom också saknaden av sinne för de stora
ekonomiska frågorna. Däremot behandlas Högsta ekonomiska rådet, och
särskilt Mr Hoover, ined största aktning.
Teckningen av Wilson når väl ej på långt när upp mot Keynes’
geniala psykologiska konstruktion, men klart framstår den svaghet i
hans position, som låg i hans oryggliga föresats att föra med sig till
Amerika ett nationernas förbund som ett faktum på papperet —
visserligen kanske i hoppet att där låge korrektivet mot de
eftergifter han nu såg sig tvungen att göra för att över huvud vinna
något. Clémenceau, vilkens känslor för förbundet betecknas av
historien, huruledes han försäkrat, att han var kväll lyfter sina händer
och säger: »Georges Glémenceau, tu crois en la Ligue des Nations»
och var morgon lyfter sina händer och upprepar sin nya
trosbekännelse, fann lätt nog, att en munnens bekännelse av denna tro
kunde tillföra hans land högst reella förmåner. Så »offrade Wilson
viktiga saker för att segra i frågor av sekundär betydelse». Den
franska politikens linjer, energiskt förfäktade av dess gamle sege
representant, ligga ju påtagligt klara med helt ignorerande av den på
förhand givna förpliktelsen till det Wilsonska programmet:
Frankrikes tryggande mot Tyskland genom dettas fullständiga försvagande
och upprättandet av starka vaktposter i fransk tjänst på dess östra
sida; därav Frankrikes ivriga stöd åt Polen, Tjeckoslovakien,
Jugoslavien, Rumänien och ryska antibolsjevikerna. Kravet på vänstra
Rhenstranden tycks dock ej haft någon varm anhängare i Glémenceau,
som i motsats mot Foch släppte det mot det engelsk-amerikanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
