Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 23. 8. 1920 - Bokpriser och vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 DAGENS FRÅGOR
där till nära nog samma höjd som i den allmänna bokhandeln, och
därmed blev fördelen av bokauktionsväsendet i högst avsevärd grad
reducerad. Över huvud taget har det inom den lärda världen
alltid gått till så som vår siste censor librorum yttrar i en inlaga till
Kanslikollegium från år 1747: »De fattige studerande måste dock
betala allt ihop på slutet.» Olägenheten härav behöver knappast
särskilt påpekas, eftersom väl envar lär veta, hur det i regel är ställt
med våra lärda adepters ekonomi. Man torde knappast göra sig
skyldig till någon överdrift genom påståendet att här föreligger en
verklig kulturfara, vilkens otjänliga verkningar på ett eller annat
sätt måste kompenseras.
Emellertid är det icke allenast genom ovan anförda
omständigheter som den lärda världens arbetsbetingelser under senaste tider
försvårats; det finnes beklagligen också exempel på att vetenskapen
själv på ett endast alltför omedelbart sätt giort sig medskyldig i
bokprisernas oerhörda stegring. Ingen, som följt förhållandena inom
de senare årens svenska bokmarknad, har väl kunnat undgå att
lägga märke till den tendens att utgiva vetenskapliga arbeten i
dyrbara lyxupplagor, som på endast allt för många håll hos oss gjort
sig gällande. Särskilt inom det konsthistoriska facket har denna
tendens på ett rent ödesdigert sätt tagit överhand. En känd
konsthistoriker har också för någon tid sedan i en synnerligen
beaktansvärd artikel med styrka framhävt det oefterrättlighetstillstånd, som
härigenom kommit att bliva rådande inom det konstvetenskapliga
studieområdet. En författare, som genom understöd av en förläggare
med förbindelser inom den bibliofila gulaschen fått möjlighet att
publicera något av sina arbeten i begränsad, helst numrerad
upplaga på tjockt papper och med dyrbara illustrationer, kan
visserligen (för ett ögonblick) känna sin fåfänga smickrad vid tanken på
den präktiga utstyrsel, som beståtts hans bok; men har han ett
något så när känsligt vetenskapligt samvete bör han knappast kunna
undgå att känna sig oangenämt berörd vid medvetandet om den
framtid, som hans verk går till mötes. Vad han vill med sitt
arbete är naturligtvis, om han verkligen är en forskare med känsla
för sin uppgift, att hans idéer skola bliva kända bland hans
kolleger, att hans uppslag skola bearbetas, att hans material skall
kompletteras genom nya undersökningar, kort sagt, att den vetenskap
han idkar skall riktas och föras framåt. Men blir detta fallet genom
en gulaschpublikation, som ingen eller kanske på sin höjd en eller
två bland hans kolleger kunna ha råd att anskaffa? Svaret kan ju
icke bliva mer än ett; ty att den publik, som lägger ned hundratals
kronor på numrerade lyxvolymer, praktiskt taget aldrig läser en
enda rad i sina dyrt förvärvade skatter är ju en allmänt känd sak.
Det modärna bibliofilintresset sträcker sig sällan eller aldrig så långt
som till innehållet. Att framdraga bevis för detta förhållande är
den enklaste sak i världen. Edmond de Goncourt berättar att han
en gång sammanträffat med en ryktbar boksamlare, vilken om sitt
utsökta bibliotek yttrade: »Le mérite de mes livrés, c’est qu’ils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
