Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Industriell demokrati. Av Otto Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 OTTO JÄRTE
Spörsmålet orn den s. k. industriella demokratien, som just
berör kärnpunkten i vår tids sociala problem, är därför en ren
revolutionsprodukt, en av »krigets oväntade avkomlingar».
Visserligen var kravet på arbetarnas medbestämmanderätt i
fråga om företagens ledning uppe redan under fredens dagar, men
det har först genom kriget och revolutionerna aktualiserats som
ett i första hand politiskt dagsproblem. Att frågan på detta sätt
bragts i förgrunden, beror tvivelsutan på två speciella orsaker,
nämligen dels att Ryssland, den ryska socialismen och den ryska
revolutionen kommit att göra ett så mäktigt intryck på den
europeiska arbetarklassen, dels för det andra de socialpolitiska
åtgärder, som storstaterna nödgades vidtaga under kriget.
Vad då först Ryssland beträffar, så sammanhänger dess
tjuskraft i detta fall med det betydelsefulla och betecknande
faktum, att Ryssland efterträtt Frankrike som den socialistiska
arbetarklassens revolutionära förebild. Under hela 1800-talet,
man kan säga ända fram till sekelskiftet, var franska
revolutionen alla radikalers i Europa stora kärlek och exempel. Men
sedan trädde Ryssland och den ryska revolutionen, den länge
bebådade men först 1905 på allvar utbrutna, i den franska
revolutionskultens ställe. Den ryska revolutionen var, vad
arbetarklassen beträffar, ett verk av sovjelen. Vad var då denna?
Jo, ett surrogat för den vanliga europeiska fackföreningen,
nämligen på så sätt, att då under rådande tsarregim
arbetarklassen förmenades sin föreningsrätt, det i stället som alltid
uppstod hemliga organisationer, anordnade på så sätt, att de
ivrigaste agitatorerna vid varje särskild fabrik bildade ett
arbetarråd. Vid revolutionsutbrottet framträdde dessa arbetarråd
plötsligt i offentlighetens ljus såsom revolutionens bärare och den
proletära massviljans enda förefintliga organ. Härav deras
prestige inför den revolutionära ryska arbetarklassen och deras
senare berömmelse i Europa. När Stolypins motrevolution satte
in, försvunno arbetarråden återigen Iran politikens yta, men
fortsatte likafullt sin underjordiska tillvaro för att med desto
större makt bryta fram i marsrevolutionen 1917, då de i
förening med de improviserade soldatråden från den upplösta
armén kommo att utgöra den ryska revolutionens energikälla.
Denna ryska revolution hälsades, som envar torde erinra sig,
med gränslöst jubel såsom det första fredstecknet av hela
socialdemokratien och alla borgerliga radikaler i de europeiska län-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
