Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Industriell demokrati. Av Otto Järte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 OTTO JÄRTE
formulera mera sakkunnigt juridiskt, om det stått i min
förmåga- Men här gäller det blott att konstatera det faktum, att
sedan 1907 spörsmålet om arbetets ledning och fördelning icke
utgjort någon större stridsanledning på den svenska
arbetsmarknaden. Visserligen kostade principens erkännande från
hamnarbetarnas sida, vilkas yrke till sin natur kan anses
motivera vissa invändningar mot § 23, en större lockout under
sommaren 1908. Men sedan dess har det varit tyst om denna
punkt, och alla försök, som från radikalt arbetarhåll gjorts på
Landsorganisationens kongresser, att få den svenska
fackföreningsrörelsen att löpa till förnyad storm mot detta
arbetsgivar-citadell i den svenska arbetsrätten, ha icke lett till något
resultat. Är det verkligen meningen att riva upp den brygga till
samförstånd, som härmed vunnits? Det vore förvisso en stor
olycka och skulle minst av allt främja arbetsfreden.
Härmed skall emellertid icke ha sagts, att det icke skulle
finnas många, flerstädes outnyttjade möjligheter att inom
arbets- och kollektivavtalens ram främja ett bättre och närmare
samarbete mellan arbetsgivare och arbetare inom samma
företag. Det vore tvärtom önskvärt, att våra svenska arbetsgivare
i det hänseendet kunde visa sig lika fördomsfria,
uppfinningsrika och praktiska som sina amerikanska kolleger. Jag vill
därmed icke påstå, att vi svenskar och skandinaver i
principiellt hänseende skulle behöva gå över Atlanten efter vatten,
då det gäller industriell demokrati. I de stora nordamerikanska
företagen har man nämligen som bekant på många håll ännu
icke godtagit fackorganisationen som förhandlande part och
ännu mindre underkastat sig kollektivavtalet. Det berörda
närmare samarbetet mellan arbetsgivare och arbetare synes mig
framför allt av det skälet så mycket mera behövligt, som den
sociala frågan i våra dagar, då arbetarklassen ernått en så
gynnsam ekonomisk ställning och en så stark politisk makt, är
väsentligen av psykologisk art. Arbetarna, som numera älska att
kalla sig »den ledande klassen» i våra moderna samhällen,
tyckas efterhand i betänklig grad begynna förlora lusten att
arbeta i underordnad eller tjänande ställning. En sådan
känslostämning rymmer givetvis en oerhörd fara för hela samhällets
bestånd. Arbetarklassen måste lära sig inse, att man aldrig i
något rättssamhälle med ordnad produktion kan undgå
arbetsavtalet, vilket förutsätter två parter, av vilka den ena säljer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
