Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Minfaran vid våra kuster. Av Yngve Naumann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINFARAN VID VARA KUSTER 399
den, varest trafiken noga kontrollerades av tyska örlogsfartyg.
Genom den nyupptagna Falsterbo-leden kunde mindre
djupgående fartyg framkomma på svenskt vatten, segelfartyg dock
knappast utan bogsering. Från Gotska Sandön in mot
Stockholms skärgård sträckte sig en större tysk minering, och i
Ålands hav hade man att räkna med ryska minor strax
utanför treminutersgränsen. På så vis tvingades all trafik in genom
Stockholms och Öregrunds skärgårdar. Slutligen skulle enligt
kungörelse en rysk minering sedan hösten 1916 vara utlagd i
Norra Kvarken. Drivande minor förekommo dessutom i större
eller mindre antal längs så gott som hela kusten. Att med
stora fartyg söka sig väg tätt efter kusten var särskilt i dåligt
väder ofta förenat med de största svårigheter, understundom
alldeles ogörligt. Få äro ej de straiidningar och grundstötningar,
som orsakats av att sjöfarten, till stor del på grund av
minfaran, tvungits in mot kusten. Vägen genom Stockholms och
Öregrunds skärgårdar gjorde ingalunda trafiken på Norrland
snabbare för att ej tala om de dryga lotspengar, man nu måste
räkna med. Så gott som överallt blevo distanserna längre, då
man ej själv kunde bestämma sin väg över havet utan måste följa
kustens buktningar. Längre vägar, långsammare resor och
större omkostnader bidrogo i hög grad till att frakterna sprungo
i höjden på ett hittills oanat sätt.
Även för fisket var minfaran helt naturligt till stor skada. I
Kattegatt visste ingen, var man kunde våga lägga ut sina garn
eller trålar, och så gott som överallt längs kusten voro fiskarne
oroliga för de ständigt kringdrivande minorna.
Vad har då gjorts för att minska minfaran? De åtgärder
som vidtagits ha bestått dels i indirekta: varningar, som på
olika sätt meddelats, och dels direkta: oskadliggörandet av
ilandflutna eller kringdrivande minor och slutligen minsvepning.
Under kriget ha ett flertal kungörelser utfärdats angående
minfara och hur med påträffade minor borde förfaras. Å ett
par fyrplatser ha varningssignaler tillkännagivit, då särskild
minfara förefunnits, och från radiostationerna ha meddelanden
om upptäckta minor avgivits ett par gånger dagligen. Vissa
säkerhetsåtgärder ha påbjudits ombord på fartyg, som passera
för minfara särskilt utsatta farvatten. Från våren 1917 till
minsvepningens slut 1919 var infarten till Stockholms skärgård
förbjuden annat än genom Landsort- och Arholmalederna.
28. Svensk Tidskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
